En lågmäld kamp om det förlorade
Foto:
ritar med krita mitt huvud på golvet,
röster sipprar ur golvplankets bräder,
händerna svarar när rävbarnet ropar,"
Gapet mellan vår ursprunglighet, både som djur och barn, har blivit alldeles för stort, den medvetna kontakten är nästan bruten, men i vårt fördolda, och som här i Linus Gårdfeldts dikter lever minnena kvar som små mjuka rop. Här kan vi ana vårt arv, eller kanske snarare vårt hem i oss själva.Med ett stigande obehag, i allt mer hotfulla, nästan mardrömslika bilder leder dikterna in i mer skarpa situationer. Poeten lyssnar till ljudet av sig själv från andra sidan väggen, och genom det vassare språket, växandets smärta, skymtar en möjlig frigörelse, känns ett återvändande till det inre djuret, barnet möjligt.Linus Gårdfeldts känsla för språk och motiv är redan här i debuten långt driven. Hans kontemplativa och egensinniga dikt lovar gott för framtiden.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!