En kusligt rolig skräckkomedi
Lemony Snicketsberättelse om syskonen Baudelaires liv***Filmstaden
Bildberättelsen, mättad av groteska typer, mörka skuggor och motbjudande hus i en sagoaktig blandning av 1800- och 1900-tal, har samma svartkomiska fantasifullhet som Tim Burtons filmer, mest "Beetlejuice" och "Edward Scissorhands".
Lite av familjen Addams är det också, och mycket av Charles Dickens 1800-talsromaner som med skräck och tåreflöde skildrade föräldralösa barns ömkansvärda öden och excentriska släktingar i en grym värld. Där har vi nog förebilden för Daniel Handlers hittills tretton ungdomsromaner om de tre barnen; tre av böckerna har satts ihop till den här filmen. Barnen klarar av alla knipor eftersom de har stora färdigheter som uppfinnare, allvetare och bitare, och eftersom de alltid vet att greve Olaf är en skurk. Det är bara de vuxna och de välmenande men svaga släktingarna han kan lura.
Greve Olaf, barnens plågoande, är en egoist full av hycklad familjekärlek, en snorkig adelsman och usel skådespelare. Förklädnadsexperten, röstkonstnären och den improviserande skämtaren Jim Carrey är i högform som i tur och ordning arrogant aristokrat, lismande ormexpert och sjökapten i Karl-Alfred-stil. Meryl Streep som ångestridna tant Josephine gör en av sina få komiska roller.
Allt berättas av Lemony Snicket, som vill skildra livets elände och inte lycka i sagoskogar och annat sockersött. Från sin plats i klocktornet Big Bens urverk styr han historiens gång. Hans berättarröst och ingripanden i handlingen gör filmen delvis till ett skämt med den onda sagans och melodramens typiska inslag.
Filmteamet med kameraesset Emmanuel Lubezki och Tim Burtons scenograf Rick Heinrichs i spetsen har skapat detaljmättade och underfundiga fantasibilder med kråkslott, ormdjurpark, järnvägar och friluftsteater. I Brad Silberlings regi fungerar allting väl; Barry Sonnenfeld, den ursprungligen tänkte regissören, hade nog drivit den sjuka humorn i alltihop ännu längre.
Så jobbar vi med nyheter