Ibland är det så att kejsaren saknar kläder, men ingen säger någonting. Så är det i fallet om filmatiseringen av Goethes ?Faust?. Filmen är kritikerrosad överallt. Den vann pris i Venedigs filmfestival, och Darren Aronofsky som delade ut priset talade om filmen som en livsförändrande upplevelse. Det enda som förändrat sig i mitt liv är att jag slösade två timmar och tjugo minuter. Kanske är det Sokurovs goda rykte som gör att ?Faust? är så hissad till skyarna, men den är verkligen inte livsförändrande.
Den första timmen i filmen är en komplett röra där konturerna är alldeles för ljusa. ?Faust? handlar om doktor Heinrich Faust som säljer sin själ till djävulen för egen vinnings skull. I filmversionen av Alexander Sokurov är det inte mycket som Faust vinner på affären förutom en kort stunds sällskap av den unga kvinna han åtrår. Det finns andra viktiga detaljer som Sokurov har ändrat på från boken som inte känns fördelaktiga. Under den långa tid som ?Faust? pågår är frestelsen stor att öppna en smart phone och började surfa på internet. Filmen engagerar inte alls. Den här stora filosofiska resan som Faust är på ter sig ointressant på grund av hur regissören har lagt upp den. När konturerna förstärks efter halva filmen, då har tittaren haft för lite engagemang för att plötsligt vakna ur halvkoman.
I en ironisk vändning blev den här filmen gjord när Sokurov gick till Putin och bad om finansiellt stöd. Pakt med djävulen var alltså inte något som enbart antihjälten i filmen ägnade sig åt.
Att kinematografin är mustig och riklig med spänning, är otillräckligt. Där, kejsaren är ganska avklädd.
