Det låter möjligen värre än det är. Åsas mamma och hennes nya finns att besöka varannan helg.
Det är bara det är pappa Leffe inte klarar det här med hur man ska leva nåt vidare.
Han är härdarmästare på Metallverken i Västerås men dricker för mycket.
Hemma ska det se fint ut i fönstren, som lucka 24 i adventskalendern, kärringarna ska inte tro att det inte är fint därinne.
Pappa och Åsa är bästisar och bundis och kul har dom, han tokar sig och skojar. Fast tvättar sig gör dom aldrig, inte borstar tänderna heller, godis får hon varje dag. Fort iväg på morgnarna, bara pappa har kräkts färdigt så åker Åsa upp på pakethållaren och det bär iväg. Hon måste lämnas utanför dagis ibland innan någon vuxen har kommit, han börjar ju redan 07:03. Lakan, tja, sånt är ju detaljer, men det finns inte mycket annat heller, så som det gör hos till exempel farmor och farfar. Riktig mat till exempel. Eller som finns hos Leifs syskon som snällt rycker in ibland, ser till flickan, lånar ut pengar.
Men pappa Leif är rolig. De skrattar tillsammans, de pratar om saker, han älskar sin dotter med gränslös självklarhet, gummelumman.
Och visst älskar hon honom, stor trygghet finns i hans doft av svett och tobak.
Det finns mycket politik här, särskilt intressant konstaterar Åsa Linderborg att hennes proletära far är rädd för att någon ska märka att han är kommunist, inte skulle han våga sticka ut och inte vill han analysera något samhälle heller. Han vet vad han behöver veta och ingen ska rubba hans närmast parodiskt fördomsfulla världsbild.
Han vet ju vad som är rätt och fel, det räcker. Jobbet är för jävligt men ändå är han stolt, Sveriges bästa härdare nämligen. Och ledigheterna, de går åt till att sitta i fåtöljen, öl och andra flaskor är pysslet och det är dit pengarna går.
Berättelsen om stark kärlek är sann.
Så växer den här flickan, hon som får influenser från mammans familj där den kommunistiska politiken är stark, levande, till och med med gamla aktiva bolsjeviker finns i släkten, och där man har ord för analys.
De här världarna går inte ihop i längden.
Åsa sviker förstås, den där kärleken pappa kände innehöll förstås också prövningar. Åsa gjorde ju det man brukar kalla klassresa och då klarade hon inte alltid att vara så stark så att pappa fick vara med.
Det blir den kanske starkaste känslan som dröjer sig kvar efter läsningen. Man förstår henne, doktor som hon blir, journalist på Aftonbladet och allt. Hon får två barn. Men bästisen får dö ensam. Hon drar sig för att hälsa på, vill inte höra, vill inte se, eller se det som är litet och svagt. Pappa ska alltid vara störst och bäst, inte ynklig väl?
Hon lever sitt liv. Och vad kan man mer begära av en människa?