Man dras mot mittpunkten. Man kommer på sig själv med att kamma mattfransarna om kvällarna. Man sitter på sängkanten och smörjer in sina torra armbågar.
Kvällen efter är de lika torra.
Men man byter inte kräm.
Man köper samma.
Man är en idiot.
Man borstar tänderna, tar sin sömntablett, bläddrar i sin bok. Man har tårna under eller ovanför täcket.
Man går så djupt in i sina vanor att de närmast är att betrakta som ritualer. Man är en repris på i går. Och ändå går tiden snabbare nu för tiden än när man var ung. Vanan har den barmhärtiga egenskapen att den känns snabb och smärtfri medan man utför den. Först i dödsögonblicket blir hela vårt liv synligt för oss i en enda lång, närmast religös, uppenbarelse.
Då avtäcks allting och vi inser att vårt liv ser ut som en enda lång scen i en Bröderna Marx-film när vårt lilla patetiska skitliv vevas upp för oss i dubbel hastighet och vi gör samma sak om och om igen. Eller rättare; det hade varit patetiskt om det inte varit rörande och egentligen ganska vackert.
Det är fridfullt.
Det är vi.
Våra villkor ser sådana ut. Det är inte vårt fel att vi drattar på arslet med jämna mellanrum, när vanan för en kort tid, släpper sitt grepp om oss och förvirrar oss, ställer oss vid dikesgrenen med tummen i vädret.
Det blir samtidigt nästan komiskt om man tänker att människorna som trängs i ens gamla gymnasiekorridorer idag, föddes när man själv tog studenten.
Då skrattar man till.
Det låter inget vidare, som en skolklass på en skräckfilm, lite för gällt, lite fel.
Människor är enastående i sin förtvivlade ambition att få tillvaron att räcka till. Vi är ett land av matkassebärare. Vi ser snett på varandra fast vi är likadana. Vi stretar på. Vad annat val har vi än att streta på, göra det bästa av våra liv?
Våra hjärtan är som den syditalienska landsbygden; full av halvfärdiga huskroppar, vägar som tar slut och börjar om, broar som plötsligt dyker rätt ner i havet halva vägen ut.