En hårding med tårar i ögonen

Men han kallas alltid lille Willy i alla fall, säger han, av sina kollegor. Trots att han är 50+ och inte särskilt spinkig längre.
- Det känns faktiskt overkligt, säger han också när vi ringer. Att vi fick så väldigt mycket positiva reaktioner. Vi fick stående ovationer från publiken också på sista föreställningen och så tog dom bort bakre väggen i salongen så fler fick plats. Det var fantastiskt.
Vi alltså. Det är nästan svårt att få Willy Boholm att säga jag och prata om sig själv. Teater gör man tillsammans.

Guld värt
- Jag måste säga det, säger han, just det här ensemblespelet var också så helt enastående. Alla som inte var på scenen satt i salongen och följde repetitionerna fast dom fick gå hem. Till exempel när jag jobbade med "min fru" som spelas av Liselott Lindeborg. Så berömde dom och peppade och liksom lyfte oss hela tiden, det var guld värt.
Och faktiskt. Den här mannen mittemot mig i tuff svart läderjacka och guldkedja runt halsen får tårar i ögonen när han pratar om det här.
För, som han säger, med ett sådant stöd vågar man också mer. Så blir alla och allt bättre.
- Alla skådespelare skulle få uppleva dt!
Pjäsen utspelar sig till stor del i en bilverkstad i slutet av 40-talet. Och även om det var några decennier senare så har Willy erfarenhet från den miljön.

Ingen skolälskare
- Jag ville bli kirurg men blev väl medveten om att då måste man gilla skolan bättre än jag gjorde. Så jag började jobba hos pappa som hade mekanisk verkstad och det höll jag på med några år. Så visst vet jag hur det låter på såna där ställen, hur man snackar med varann.
Det var i Stockholm men det fanns ett riktigt påtagligt problem¿ en dålig rygg.
- Jag gick och väntade på att bli förtidspensionär när jag var 18 år, berättar han. Men så började pappa prata om teater och jag sökte till Calle Flygares teaterskola, kom in och efter tre veckor var det kört.
Med det menar han att han visste - det var teater det skulle bli. Snart kom han in på scenskolan i Göteborg, blev färdig 1972, ryggen blev lite bättre med den träning och kunskap om kropp och rörelse som skolan gav. Och han fick jobb på Östgötateatern, först i West Side Story.
- Jag spelade Chino i Sharks, bror till Maria och jag har ofta fått spela lite smågangster och skumma typer, skrattar han, belåtet låter det som.

Spännande typer
Och talar om att sådana karaktärer är mer intressanta för att där finns en dubbelhet, den som är ond jobbar ju på att verka god - den gode är en plattare figur från början.
Bäst att genast berätta att han pratar mycket om hustrun, sina barn, killarna på snart 7 och 9 och så dottern på 21. Om katterna och kaninerna hemmavid. Att han donar hemma på tomten för att få rätta skuggor, att han njuter av utsikten över Göta kanal och att han gillar att läsa.
- Gillar Tjechov och lite knepiga texter, men man får ju passa sig där när det ska bli teater så inte publiken somnar. Annars läser jag helst om teknik och favoritlektyren är Forskning och Framsteg.
Willy Boholm är skådespelaren med den märkvärdiga rösten. En resonansbotten och ett djup som få. Jodå, det där har han väl hört förr. Men hur kom det sig?

Röst med djup
- Nja, jag sjöng i kör på verkstan ... fast det var en gång jag minns så väl. Jag höll på och sparka boll och fick upp flåset ordentligt, och där kände jag hur jag fick med rösten från hela kroppen. När jag ville upprepa det där så började jag jobba fysiskt igen och det lyckades.
Alltså, en andning och en kraft som sammanfaller, en avspänning i röstapparaten och, kanske man ska tillägga, en talang för att upptäcka den möjligheten.
Han härmar några spända tonlägen och låter jättekul. Men inte kan vi härma honom för det. Han säger att det är ett flöde, allt hänger ihop. Fast att han också får hålla igen så inte röststyrkan tar över.
Så väldigt enkelt.
Så frågar vi vad han minns helst från scenen.
- Frostblommor, säger han efter en tankepaus. Det handlade om en autistisk pojke vi spelade den på Vinden. Och Onkel Vanja, Körsbärsträdgården ...
Och glömmer helst?
- Jo, detfinns väl sånt också, men det ska vi inte tala om.
Talar gör han istället om publiken på ett sätt som man kanske inte brukar höra.
- Man kan höra en rörelse från publiken, man hör reaktioner, som att några drar efter andan, harklingar. Sådant reagerar man på och det är alldeles underbart säger han och det låter både enkelt och magiskt.