En gång om sommaren

Så har man mönstrat på nu också. Tänk så mycket man kan lära sig när man inte jobbar.
Som det här med olika sjöar. Krabba och grova och bleka och allt vad de heter. Och hur noga det är att fendrarna inte hänger för högt eller för lågt och att storen ska vara på ena sättet och genuan alltid på nåt annat.
Nu har jag imponerat på mina gamla vänner som har fartyg. Mesta energin gick åt till att inte sitta i vägen för seglarna, men jag kunde vissa gamla knopar och dessutom sjunga lite om jungman Jansson och dylika. Väl anpassat till de friska vindar som rådde hela tiden, det varnades för kuling.

Det började jättebra med fest i kajutan och sena och allt djupare eller åtminstone långa samtal. Det här med sjön ska bli min melodi tänkte jag.
Nästa morgon gjorde den där kulingvarningen att också frukosten fick dra ut flera timmar. Vinden tjöt i tackel och tåg, skeppshunden Frida såg mycket allvarligt på situationen. Hon har blivit en värdig dam numera, den gamla labradoren. I min ålder, men avsevärt värdigare alltså.
Vid middagstid nickade hon dock bifall och så skulle det seglas. Skrev jag friskt? Nåväl. För att göra en seg historia piggare: det gick inte att läsa bok, man förstår att det är mycket hav i Sverige, inser att Bohuslän är dövackert och att handelsman Flink är superkommersialiserad. Bland annat.
Efter två hela dagar till sjöss gick det lika lång tid att bli av med gungningen på land.
Varför vinkar man förresten så mycket på sjön? O.s.a.
Idel nya erfarenheter.

Även från sandlådenivå. Där tvekar jag inte heller - man har blivit något av en expert. Sandkakor, har jag upptäckt, intresserar fler vuxna än barn. Det är de vuxna som sitter där och fyller en skojig plastform med sand och visar hur man ska tippa ut härligheten, sedan slår barnet sönder den och leker med annat. Den vuxne börjar om och om igen, tålmodigt, undervisande. Det går igen hos de flesta. Bygga upp, rasera. De stora pratar med varandra och gör sandkakor, liksom i trans. Eller står de där och ger fart vid gungan, om och om och om igen.
Själv botade jag träningsvärk med liniment och konjak (ut- resp. invärtes) sedan både jag och barnet stupat av utmattning på kvällen. Jag hör hur barnet om något år säger, nej, inte farmor nu igen, jag orkar inte! För farmorn vill ha ut allt av den korta tiden och eftersom hon närapå kysser marken där barnet går fram, blir det ansträngande för båda parter. Men så ... ja, jag ska nog stanna där. Den som hänger med i spaltvindlingarna har ju insett vad det handlar om. Ring gärna ska jag berätta mer.

Lärt lite mer Shakespeare också. Kung Lear till exempel, där mitt på Gotland där det dräller av skeppssättningar och gravhögar gamla handelsgårdar. Hur mycket mer har man inte fått att glömma!
Men Sven Wollter gav järnet i ruinen och julinatten var vänlig. Nog är det en väl grov historia med den gamle kungen som vet så lite om livet att han inte genomskådar sina döttrars lögnaktiga smicker, men låt gå, det blir en bra historia som smakade mustig Shakespeare i alla fall.