Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

En fullträff

Öppningsscenen slår an en frisk och avantgardistisk ton.  Skådespelarna gör en koreograferad och färgstark entré som signalerar tidig modernism. En förändringens tid, sjudande och kaotisk.  Harriet längtar efter något nytt och rymmer från det nervhem där hennes man placerat henne. Med sin resväska i handen ger hon sig av för att möta världen.

Foto: Forsby Jan

Kultur och Nöje2008-10-27 03:00
Sara Schüldt
Vi möter henne på järnvägsstationen i väntan på tåget "mot havet". Rullande skyltar ger förvirrade destinationer: Framåt, Bakåt, Uppåt. På perrongen finns en rad udda figurer som nästan får Harriet att framstå som redig. En skör rymling i randig pyjamas. En lömsk tjuv. En dålig kvinna. En sansad poet. Marika Fensilbers snygga scenografi är som plockad ur en målning av Giorgio de Chirico med sina knivskarpa gula väggar, sluttande stadsgator och rader av gapande fönsteröppningar. Stina Aronson skrev Syskonbädd 1931, ett år efter Stockholmsutställningen och funktionalismens genombrott. Men pjäsen spelades inte på sin tid. Stina Aronson lämnade inte in den till någon teater av rädsla för att bli utskrattad. I Jenny Andreassons händer har den blivit en riktig fullträff. Syskonbädd sätter igång frågor om manligt/kvinnligt, samhället och vårt sätt att se världen. I allt det allvarsamma finns stråk av humor. Aronson driver med ordningsmakten, fyrkantigt tänkande och ansiktslös vårdpersonal. I handlingens mitt står Harriet, på samma gång hudlös, känslosam och visionär. Hon söker, ifrågasätter och överskrider gränsen för vad förväntades - och fortfarande förväntas - av kvinnor. Pjäsen med sina stora teman och långa dialoger löper en risk att bli tråkigt pratig. Men så blir det inte alls. Istället känns den vibrerande påtaglig, här och nu. Tilltalet får mig att verkligen lyssna. Till det bidrar säkert också att språket har moderniserats, inga gamla ord ligger i vägen och stör. Skådespelarna har stark närvaro och skärpa, det gäller hela ensemblen, men framför allt Monica Wilderoth i rollen som Harriet. Alla utom hon har flera roller, som de elegant går i och ur. Uppsättningen bjuder på spänstig variation med sina drömspelsliknande inslag av poetiska videoprojeceringar, fascinerande maskspel och stämningsskapande musik. Vad händer då med Harriet? Hittar hon kärleken och ett nytt sätt att leva som hon vill, på syskonlika villkor? Det vill jag faktiskt inte avslöja. Istället uppmanar jag alla: Gå och se föreställningen.
Syskonbädd Av Stina Aronson Östgötateatern (i samarbete med Riksteatern och Örebro Länsteater) Regi: Jenny Andreasson Scenografi och kostym: Marika Feinsilber I rollerna: Monica Wilderoth, David Rangborg, Willy Boholm, Maria Selbing, Anette Stenson Fjordefalk, Patrik Voight
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje