Par i trubbel är höstens stora fars på Skandiateatern. Med den debuterar Linköpingssonen Niclas Angerborn som farsförfattare - och han gör det med den äran. Det märks att Angerborn kan genren. Men att han använder en del välkända grepp gör inte så mycket. Han har ändå lyckats skapa en frustande rolig och otrolig historia, med vitsig dialog som känns modern.
Scenen har sju dörrar. Det är alltså som upplagt för en spring-i-dörr-fars.
Givetvis är handlingen förlagd till Norrköping, närmare bestämt till en villa i Lagerlunda som tillhör en gammal bortrest dam. Men huset står långtifrån tomt. Där är ett fasligt liv och rännande genom alla dörrarna. Den enda som inte syns till är damens tjocka katt som alla pratar om.
Det hela börjar med att tvillingarna Jonny och Ronny, båda spelade av Niclas Angerborn, slår till mot det tomma huset. Jonny håller vakt medan Ronny gör inbrott - eller om det var tvärtom. Men tjuven får inte jaga värdesaker ifred. Damens odåga till son Stefan, spelad av Pontus Helander, stapplar in lite lagom på lyset. Med sig har han en i raden av dambekanta som han bedrar sin fru med. Hon heter Sofi och är hårfrissa från Blacka, i rollen ses Maria Olofsson.
Där har vi två par som hamnar i trubbel, vänsterprasslarna och de kriminella tvillingarna. Men de är faktiskt inte de enda som hamnar i ett minst sagt pressat läge. Även den bedragna hustrun (Carina Perenkranz) dyker upp för att söka stöd och hjälp av sin svåger, den präktige Åke (Martin Halland) som dricker buljong när han behöver en styrketår.
Hela handlingen ska naturligtvis inte avslöjas, men den innehåller död, otrohet och en hel del galna infall och nödlögner för att rädda situationen. Men naturligtvis gör de bara allt värre och värre.
Rollerna är som klippta och skurna för ensemblen. Maria Olofsson är en mästare på att spela så där riktigt klämkäck och halvblåst. Pontus Helander får ta ut svängarna som den notoriskt otrogne och sliskige säljartypen. Carina Perenkranz gör bra ifrån sig som mästrande stuteriägarinna som drabbas av kåtslag.
Men mest imponerar nog Niclas Angerborn och Martin Halland som båda har ett otroligt vältajmat kroppsspråk och uttrycksfull mimik.
Det är roligt att Niclas Angerborn gör en farsmanusdebut som håller så bra klass rakt igenom, även om det är väl många sexskämt i de första scenerna. Det är en stundtals ganska högljudd fars, rapp och med mycket energi. Och den är riktigt rolig, så där så skratten får ögonen att tåras och mascaran att rinna (vattenfast rekommenderas). Det är faktiskt bara att gratulera till en riktig fullträff.
