På ytan är Jaco Van Dormaels film om tiden, filosofi, val och åldrande en fullpott. Drömska fantasibilder, rika färger, tidstypiskt autencitet. Under ytan däremot är det en alldeles för rörig film som försöker för mycket, har blivit pillad på några gånger för mycket och har svårt att hålla sig till ett budskap. I tider av "Clash Of The Titans" kan man ändå vara glad att vissa filmmakare faktiskt försöker, trots oansenligt resultat.
Jared Leto spelar mannen som är den sista som ska dö av naturliga orsaker. I en avlägsen framtid har människan lyckats kontinuerligt förnya sina celler och därmed uppnå drömmen om ett evigt liv. En ung man kommer till 118-åringen för att intervjua honom om hans liv. Nemo Nobody börjar berätta om sitt liv utifrån aspekter som tid och effekten av val man gör. Vi får följa honom från innan födseln till vem vet var...det blir otydligt var vi anländer till slut.
Vid 9 års ålder skiljs föräldrar och Nemo har svårigheter att fatta beslut om vem han vill bo med. Här delas filmen upp och vi följer hans diverse olika liv. Ett hopkok av influenser får "Mr Nobody" både att påminna om "Sliding Doors" och Aldous Huxleys roman "Du sköna nya värld". Utan att "Mr Nobody" blir lika bra som någon av dessa.
Av skådespelarna är det egentligen bara Sarah Polley i rollen som en av hans fruar som förtjänar beröm. Hennes manodepressiva Elise känns inte spelad. Sällan har någon krisgråtit så övertygande på film. Jared Leto i titelrollen är egentligen inte en huvudrollsinnehavare. Han är påfallande övertygande som den gamle Nemo men sett över hela filmen så lämnar han mer att önska.
Leto och den spretiga storyn gör att "Mr Nobody" inte engagerar. I slutändan är det svårt att bry sig om Nemos alla kärleksaffärer.