Lagercrantz skrev dagbok nästan hela sitt liv och här är det i rollen som redaktör för Dagens Nyheter som han berättar om sina möten med den svenska författareliten. Det blir tydligt att han anser att det självklart ingår i redaktörsjobbet att rätt intimt umgås med författarna.
Det är ideliga krogbesök och mottagningar i hemmet. Så på natten gör han reflektioner om mötena i sin dagbok.
Om Karin Boye som "fostrats ända från det hon var liten som ett geni". Lars Forsell skildras inte nådigt, ständigt vill han bli bjuden på sprit och ständigt klagar han över att alla andra får bättre honorar för sina texter. Lagercrantz tjusas av Moa Martinsson "bred och frodig i sitt umgänge, duar gärna alla, puffar en i sidan och hänger sig över bordet", skriver han 1941.
Harry Martinsson beundrar han oerhört i början men tycker att han mot slutet i sina dikter "ej sällan överskrider pekoralets gräns".
När Martinsson så tillsammans med Eyvind Johnson får Nobelpris 1974 skriver Lagercrantz hårt i DN. Lars Gyllensten menar ju att det var just dessa rader som drev Harry Martinsson till självmord. Lagercrantz tog kritikerrollen på djupt allvar, tyckte han att något var dåligt så skrev han det också.
Även om det kostade en mångårig vänskap. Sådana skildringar är dagboken fylld av. Men också av mycket annat, som alltid är det en fröjd att läsa honom. Det klara rena språket, den säkra stilen, finns också här i dagboksanteckningarna. Någon motsvarighet till Olof Lagercrantz, med hans helt centrala roll i samtidslitteraturen och samhällsdebatten, finns inte i dag.