En Fossum som känns
KARIN FOSSUMMordet på Harriet Krohn Forum
Hennes nya roman är riktigt ruggig. Inte så att det flyter så värst mycket blod. Det som flyter gör det redan i början.
Vi vet till och med vem som gjort det och exakt hur det gick till - mordet på gamla Harriet Krohn, alltså.
Kommissarie Konrad Sejer vet det förstås inte men givetvis så löser Karin Fossums hjälte alltihop, så småningom.
Det ruggiga är att vi får lära känna mördaren ganska väl. Vi får veta hur han tänker och varför han gör som han gör.
Och gradvis så förstår man honom. Man till och med sympatiserar med honom, åtminstone tycker synd om honom. Trots hans djävulska brott och trots att han ju måste vara en ond människa Och man kommer på sig själv med att hoppas att han ska klara sig undan och leva resten av sitt liv i harmoni och lycka. Och att Sejer äntligen ska misslyckas med en utredning.
Det är det som är det ruggiga - att man nästan tycker att mördaren ska få en chans till och inte åka fast.
Tänk om vår schablon av alla mördare som synnerligen osympatiska personer inte alltid stämmer?
Tänk om de är nästan som vi andra goda, omtänksamma, kärleksfulla?
Tänk om vem som helst kan bli mördare under särskilda omständigheter, om vi hamnar i en förtvivlad situation och inte ser några lösningar?
Det är sånt man funderar över när man läst Karin Fossum. Mycket läskigare än en bloddrypande seriemördarskröna. Fenomenalt skrivet och tänkt, Fossum! Den här romanen känns.
Så jobbar vi med nyheter