Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

En form av meditation

Kultur och Nöje2007-02-27 06:00
Patrik Selsfors
Läste om en ny bok utgiven av en brittisk litteraturvetare vid namn Terry Eagleton. Boken heter "The meaning of life" (Livets mening) vilket ju är en titel som förpliktigar. Det som väckte mitt intresse var en tankegång som jag själv snuddat vid då och då. En av Eagletons tankar om det ideala samhället är nämligen att det borde fungera som fri improvisationsmusik. Alltså en grupp av individer där var och en uttrycker sig fritt utifrån sin individualitet men som hela tiden påverkar och låter sig påverkas av sin omgivning och som skapar en större helhet än summan av delarna. Allt sker i lust till att kreativt formulera sin egenart och i respekt för andra individers input.

Det där låter ju bra, jag är själv praktiserande friform-musiker i mindre skala och kan väl säga att det faktiskt fungerar ungefär precis så. Det är svårt att upprätthålla irritation på medmusiker när man umgås på ett sånt sätt. För man måste gå in i ett tillstånd som är väldigt öppet, en form av meditation antar jag. Själva antitesen av totalitarism och själva sinnebilden av jämlikhet, eller demokrati kanske man kan säga.

Det är här det blir intressant, ty friformscenen är i huvudsak väldigt vänster, åtminstone i Sverige. Det finns musiker inom genren som öppet kallar sig kommunister och ofta blir musiken en slags politisk manifestation i sig själv. Det är samma sak med konstnärer i allmänhet, väldigt ofta väldigt vänster trots att de är de största individualister man kan tänka sig, och ofta med ganska stora egon. Dessutom har ju jazz och friform varit mer eller mindre förbjuden i de flesta kommunistiska länder. Lite motsägelsefullt är det.

Men det är klart, man befinner sig ju i opposition till det kommersiella samhället som inte direkt rosar marknaden med musikaliska konstupplevelser. Man skulle rent av kunna säga att mycket av dagens populärmusik är lätt fascistisk i sin essens. Artister med en idoliserande mediebild som skapar en "larger than life- image" (propaganda), förutbestämda och förutsägbara musikaliska mönster, taktfast dånande trummor och automatiserade bakgrunder. Men här är ju arvet från den klassiska musiken tydligt där auktoritetstänkandet befinner sig på 1800-talsnivå än i dag (tänk dirigent). Och människor blir vana vid att det är så det ska låta: det är som om man skulle byta ut öppna, ärliga och djupa samtal mellan jämbördiga människor med skrikande ordergivning i megafon. Nästan.

Det är bara synd att den här kampen för äkthet, djup och det genuina hamnar på en vänster/höger-skala. Egentligen handlar det ju mest om att våga gå inåt och det har jag inte sett hos varken höger eller vänster - i praktiken..
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!