En förädlad skräckmelodram med briljant foto

Hans historia är strängt taget en stapelvara i skräckhistorier, fast här förfinad med drag av personlig tragik, i sin tur uttryck för Scorseses ständiga intresse för mäns ångest, psykoser och machoideal. Precis som romanförlagan, Patient 67 av Dennis Lehane, är Shutter Island en förädlad skräckmelodram. Med fototeknisk briljans och många inspirerade enskildheter gör Scorsese det bästa möjliga av sitt spökslott, ett vårdhem för sinnessjuka brottslingar, på en stormpiskad, isolerad ö vid amerikanska östkusten. Verklighet och vanföreställning, människokärlek och cynism, minnen och mardrömmar blandas i en virtuost uppbyggd atmosfär av tvetydigheter och otillförlitliga sinnesintryck. Bland alla skickliga blodisande inslag är det ändå annat som är bäst genomfört, som några bilder av sheriffens inre lidande och Mark Ruffalo, som huvudpersonens närmaste man. Rollen är otacksam men en viktig ledtråd i mysteriet. Musikvalet är lysande; stycken av bland andra Ligeti, Penderecki, Cage, Mahler och Brian Eno får det mesta av ljudbandet att låta som Hitchcocks Psycho. Vänner av skräckfilmens klassiker påminns också om När lammen tystnar, Lost Highway, The Shining, Repulsion, Shock Corridor och Dr. Caligaris kabinett.

Information till våra läsare

En förädlad skräckmelodram med briljant foto

Leonardo DiCaprio fängslar och imponerar med hela sitt dramatiska register som våldsbenägen, sörjande och skuldtyngd delstatssheriff och familjefar med identitetsproblem och svag kontakt med verkligheten.