En festlig Peter Pan
FINDING NEVERLAND***Filmstaden
Det är en sorglustig, rätt inspirerat regisserat, härligt välspelad melodram, en av de bättre i mängden av filmer om konstnärers excentricitet och kreativitet. Historieförfalskningen i dramatiskt syfte är gjord med varsam hand, det är inte konstnären utan hans umgänge som lider och bildberättandet är livligt, rörligt, varierat och håller sund distans till kostymdramats mest stillastående tablåer och högtravande replikföring.
Johnny Depp kan spela vemsomhelst med dramatiskt övertygande liv, ömsom festligt överdrivet, ömsom som här med djupt inåtvänd tankfullhet och minimalistiska uttryck. Han spelar Barrie som en pojksjäl inuti en stadgad familjefar, en sympatisk, tillbakadragen drömmare som omsätter sitt rika inre liv i text. Kanske också en kompensation för ett olyckligt familjeliv.
En slumpartad vänskap med en lungsjuk änka, fint lågmält spelad av Kate Winslet, och hennes barnaskara blir början till Peter Pan. Händelser och lekar kring barnen och deras arroganta, härsklystna mormor ger Barrie uppslag till kapten Krok och de andra sagogestalterna i Aldriglandet.
Särskilt nära kommer han den bittra, skrivbegåvade äldre pojken Peter. Och Aldriglandet, det är förstås barndomen, fantasin, konsten eller den kristna himlen, där alla och allting lever i evighet. Bara man vill tro på det.
Finding Neverland berättar lättillgängligt och kvickt om skaparförmågans, fantasins och konventionsbrottets roll i den skapande människans liv. Konflikt med 1800-talets rigida sociala regler är förstås oundviklig, men blir inget huvudämne i filmen; en gott exempel på populärt berättande av god kvalitet.
Så jobbar vi med nyheter