När jag var ännu yngre så trodde jag att hela världen förr i tiden, som när mamma och pappa var små, var svartvit, för det syntes ju på alla gamla kort. Ja till och med när jag själv var bäbis var jag svartvit. Och allt i teve var bara i svart och vitt, så allting som var någon annanstans än i verkligheten, som cowboysare eller familjen Adams levde i en färglös värld. Fullkomligt logiskt.
När jag blev lite äldre så fattade jag naturligtvis att världen bortom teverutan var i färg, även om pappa var färgblind och därför inte kunde plocka lingon. De röda bären försvann bland lingonriset och han var istället tvungen att sitta och slappa och röka och dricka kaffe istället. Ibland var vi i Stockholm och hälsade på bekanta och hamnade av någon underlig anledning alltid mitt i stan på lördagar i full rusningstrafik. Då hann pappa inte med trafikljusen i stressen, så syrran och jag fick skrika: "Rött!" eller "brandgult!" medan pappa rattade och bet sig i underläppen så att det nästan blödde och mamma satt och blundade med handflatorna över öronen.
På söndagarna cyklade vi grabbar ofta ner från Vilbergen till stan för att gå på matiné. Oftast var det nån Tarzan med Johnny Weismuller eller Lex Barker, eller också var det pirater eller Robin Hood med Errol Flynn. Att filmerna var från 40- och 50-talet och svartvita var det ingen av oss som ens reflekterade över, det var helt naturligt. Svartvita regnskogar och pirater. Det var först när Disneys tecknade Robin Hood kom på bio -73 som jag insåg att han naturligtvis var grönklädd som camouflage. Men då hade han ju förvandlats till en räv, och var för småungar, så då fick jag och min kompis Esbjörn, som ville bli tecknare på Disney, smyga oss dit för att vi inte skulle bli avslöjade.
Också på teve var ju filmerna gamla, och även om de var nyare filmer så var de ju färglösa, eftersom vi inte hade färgteve, det hade ingen, fast det ibland började stå i tidningens programtablå att till exempel Snobbar som jobbar sändes i färg. Sån lyx var bortom min, ja allas föreställningsvärld, i alla fall bland mina likar. Det var kanske nåt för överklassen, för Simon Spies och kanske kungen.
Somrarna -70 och -71 började teve köra gamla skräckklassiker som Frankensteins monster och Dracula. Det var fasansfulla och naturligtvis svartvita upplevelser. Det är först de senaste årens japanska skräckfilmer, som Ringu och The Grudge som har kommit i nivå med Bela Lugosis, och Boris Karloffs gryniga och knastriga, nästan rent gråskaliga monster.
Första gången jag såg färgteve var 1973, hos en kompis som hade fått en ny och ganska tät farsa. Alias Smith & Jones i färg! Det kändes att vi gick en fantastisk framtid till mötes, att vi snart skulle färdas med raketskor till söndagsmatinéerna.