Mötet med dirigenten Michail Jurowskij var säkerligen ett välkommet återseende för såväl orkester som publik.
Fantastiskt programval för alla som har Johannes Brahms som musikalisk husgud och framförandet lämnade inget utrymme för önskningar, det var så nära perfektion som man behöver komma.
Det är ju inte någon snabbt glömd fadäs som avgör slutresultatet, utan helheten. Och den skulle jag vilja beskriva som en helgjuten levande och nyanserad gestaltning som bar hela vägen, från det vackra hornsolot som introducerar pianokonserten, till det lågmälda avskedet när det sista ackordet i symfonin fått klinga ut.
Pianokonserten hade för ovanlighetens skull fyra satser som symfonin, och kan upplevas som en symfoni uppgraderad med framträdande pianostämma. Även i tidsomfång var programmet före paus mer omfattande.
Kvällens solist Alexander Markovich tog sig an solouppgiften med stor kraft och energi men visade också besitta en förvånansvärd förmåga till nyansrikedom och kunde spela häpnadsväckande mjukt och svagt på flygeln.
Den tredje satsens Andante meditativa karaktär klingade självklart och enkelt, lugnet sänkte sig över stressade själar.
Underskönt cellosolot klingade fylligt och varmt ända till sista bänkraden, någon gång i dialog med övertonsrik oboe- mycket vackert! Skirt ömtåligt och förhoppningsvis en stunds vila även för solisten som annars hade en enormt krävande pianostämma i en tidsmässigt lång konsert.
Men hur är det med tonen i flygeln, ibland lät det konstigt i klangen och det berodde inte på pianisten. I finalen tog det fart med smäktande stråkar i slaviskt inspirerade tongångar och solistens krafter var ännu inte tömda.
Vi belönades med ett extranummer, en av Brahms valser (Ass dur) som säkert spelades i många hem förr.
Efter paus spelades symfoni nr 3- med övertygande glöd och innerlighet men också återhållsamt, och här är orkestern dynamiskt följsam, med lågmälda nyanser i både stråk och blås men med full intensitet! Som långa spunna silvertrådar, toner som tunnas ut allmer men utan att brista...
Jurowski har orkestern fullständigt i sin hand, ingenting lämnas åt slumpen, anvisningarna från dirigentpulten förverkligas och det är fantastiskt att få lyssna till! Det låter så självklart och enkelt men det ska man inte låta sig luras av, det kräver både sin dirigent och sin orkester att leverera en musikupplevelse av den dignitetet som vi fick ta del av i torsdags kväll.
En särskild eloge till Richard Michelin för trevliga och återkommande tonsättarporträtt.