En duktig Vovve
En ny bok:LOUIS DE BERNIÉRESRed DogÖversättning: Hans BerggrenWahlström & Widstrand
Nu hör det till saken att i en mästares händer finns inte något material som är banalt eller trivialt. Alla saker eller händelser kan beskrivas eller rapporteras på ett intressant sätt, så att till och med en skeptiker som jag kan ha svårt att lägga ner boken när läsningen har börjat.
<b>Bitvis rolig</b>
Berättelsen är anspråkslös men mycket trevlig och bitvis rolig. Författaren råkade se en bronsstaty till Red Dog under en litteraturfestival i västra Australien och blev nyfiken. Han forskade i bakgrundshistorien och fann att Red Dog faktiskt var Black men jämnt täckt med det röda damm han fick på sig under sin långdistansvandring över större delen av västra Australien. Största delen av resorna klarades av genom att lifta med lastbilar, bussar eller privata bilar, fast ibland hoppade han på ett tåg om andan föll på. Han var helt enkelt hundvärldens motsvarighet till Harry Martinsons luffare, fast på hjul.
Red Dog hade ingen ägare. Han, hunden, valde ut de som han kunde tänka sig sova över hos. På så sätt ägde han hundratals hussar. Alla gav honom mat men han hade inga moraliska hämningar mot att stjäla korvar eller stekar från grupper på stranden som glömde att muta honom med mat för att köpa "skydd ". Han kanske hade tillhört någon maffiaboss i en tidigare liv.
<b>Kom igen</b>
Han kunde försvinna från sin favorit- stad i månader eller år, bara för att oanmäld slinka tillbaka in i samhället genom att krafsa på dörren till någon han kände. När han blev insläppt gick han direkt till samma plats eller rum som hade varit hans sängplats vid senaste besöket. Om ingen mat fanns i huset, gick han ut till närmaste restaurangs bakgård och skällde tills han fick mat.
Han blev vän med en busschaufför i början av sin karriär som resande sällskapshund och satt alltid på stolen bakom chauffören. Eftersom hans vänkrets ökade bland bussförarna, utvidgade han sitt gratis bussresande och kunde vänta vid vägkanten till stadsbussarna rullade fram. Stadsgränsen visade sig snart vara för instängd. Malmkompaniets lastbilar körde betydligt längre sträckor. Därför väntade han till en malmbolagslastbil syntes på avstånd och då ställde sig mitt på vägen. Det funkade alltid.
<b>Till slutet</b>
Naturligtvis blev han ibland sjuk, vådaskjuten eller påkörd, men alltid var det någon som skjutsade honom till veterinären - och betalade räkningen efteråt. Ända till den sista resan. Han blev förgiftad med stryknin av någon hundhatare och inget kunde rädda honom
Detta är en trevlig bok för alla, inte endast för hundälskare. Tack och lov att stora författare ibland sänker blicken och skriver något endast för skoj skull!
Så jobbar vi med nyheter