Recension
Justin Bieber 23/4 2013
Scen: Globen, Stockholm
Betyg: 3/5
Jag vill se på showen utan glorifieringen och hypen av Justin Bieber, utan de öronbedövande skrikande flickorna som inte kan överröstas av någon jetmotor i världen och helt enkelt se vad som blir kvar.
Till att börja med är det svårt att höra Justin, både för att mikrofonens volym är låg och för det smått nasala ljudet. Justin spelar lite för cool, lite för ofta. Var är den genuina killen med lugg framför ögonen som borde sprudla av glädje, fullt kapabel att inspirera ett helt fullsatt Globen? Borde inte amerikanerna (och kanadensaren i Justins fall) vara proffs på att framhäva sagan om den vanliga pojken som visade att allt är möjligt, och låta honom ta ut svängarna, visa att det här är det roligaste han vet?
Han må vara en duktig artist, med aningen stel men helt okej dans och lite slö men felfri sång, men i det här formatet visar inte Justin på någon ytterligare talang. Ja, han genomför ett tufft trumsolo men inte den känsla som artister som Chris Martin kan förmedla. Nu är Justin i trotsåldern och sätter på sig solbrillorna för att flickorna inte ska få nog av den nya, mystiska Bieber och låter väl historien tala för sig själv. Konsertens höjdpunkter är inledningen när han flyger in som en staty med vingar och när han med hjälp av en lyftkran kommer närmare publiken som bygger upp en av de få intimare stunderna.
Även allsången under ”As long as you love me” är ett fullt godkänt inslag. Den här Believe-turnén gör heller inte misstaget som många andra gör, alltså att utelämna vitala låtar och lämna fansen besvikna. Här sparas det inte på något – konfetti, pyroteknik, lite anonyma men ändå välkoreograferade dansare och visuella trick och effekter av världsklass där berättelser baserade på olika musikvideor tar en digital Justin runt hela scenområdet med hjälp av skärmarna som ger en ny dimension till showen. De lite sämre delarna är en del avskalade partier, som trots att man äntligen hör Justins röst bra inte får följa någon vidare dramaturgi eller känna något speciellt uttryckas genom sången.
Men kan man egentligen bortse från hypen och fansen? Showen bär med sig ett paket där alla "beliebers" avgudan är en del av upplevelsen. Det går inte att undvika att bli imponerad när Justin bara behöver lämna ut en handduk i publiken för att få havet av galna flickor att falla som ett korthus där den enda dragningskraften är det heliga föremålet. Någonstans bär nog publiken med sig en bild av världsstjärnan som den perfekta killen som gjorde dröm till verklighet och ser bakom hans solglasögonen, där den riktiga Justin finns. Eller som han själv säger: I just want to be me.