Det var Björn af Kleen som knackade på hos den svenska adeln i boken "Jorden de ärvde". Han blev tagen för en av dem, på grund av sitt efternamn, men han var inte en av dem. Han blottlade istället en gammal makts privilegier, som bottnar i adelns ofantliga jordinnehav.
Det var mer än läsvärt den gången, av denne bångstyrige skribent som går sin egen väg, både vad gäller språkliga metaforer och arbetssätt.
Nästan lika underhållande är uppföljaren P.S. även om detta är en reportagebok, där af Kleen intervjuar, eller snarare försöker att komma underfund med hårdingar som James Ellroy, bloggaren Elin Kling eller varför vår Victoria har valt en man från Ockelbo. Och utan att kunna koka ett ägg blir han tidningen Metros krogkolumnist, ett uppdrag som han också beskriver i boken.
Björn af Kleen är också i tiden, när han beskriver sin roll som bisittare i dejtingsåpan Paradise Hotel. Han kommer fram till att dokusåpadeltagarna gör en " frejdig repris på barndomen med fritt flöde av alkohol, uppmuntran till svek", då många av deltagarna har vuxit upp under liknande villkor och är märkta av svåra skilsmässor. För sin medverkan i Paradise Hotel, fakturerade af Kleen produktionsbolaget 60 000 kronor.
En dörröppnare
Författarens fascination för överklassen håller i sig. Stundom känns det som om af Kleen vill tillhöra den adel, som har gamla pengar, mark, manér och inte minst ett förhållningssätt till kulturen.
Författaren är en vägvisare, en dörröppnare, till våningarna på Strandvägen och in i salongerna, där Riddarskapets och Adelns Ungdomsklubb huserar, eller när han diskuterar studentlivet i Lund, med en ung greve och en lika ung baron.
Med ett ben på Strandvägen genom sin mammas släkt (mamma heter af Kleen) och ett vid korvmojjen i Hedemora i Dalarna, där rötterna på pappans sida finns, avspeglas också ambivalensen hos af Kleen. Men det är detta utanförskap, att inte riktigt höra hemma någonstans, som är författarens främsta drivkraft och som gör att han letar vidare.
Det är så bra som det kan bli.