Senast Mustasch besökte Flygeln var man huvudakt och ägnade en betydande del av sin speltid åt att avverka hela nya skivan ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven”. När man nu är tillbaka som uppvärmningsakt åt Europe jobbar man i betydligt mycket mer uppförsbacke.
När göteborgarna utan särskilt mycket till intro släntrar ut på scenen och öppnar med ”Heresy Blasphemy” är det glest i publikleden och ljudet är ärligt talat inget vidare.
De onödigt högt mixade baskaggarna hänger förvisso i hela konserten igenom, men sakta men säkert jobbar sig Riff-Ralf och hans garde in i matchen. Och man gör det genom att luta sig mot ett synnerligen starkt låtmaterial.
Trots att framträdandet bara är åtta låtar långt lyckas gruppen klämma in så väl de givna hitsen som spår hämtade från nyss nämnda fullängdare.
Det innebär att publiken, som låt för låt blir allt tätare framför scenen, får njuta av smällkarameller i form av ”Bring Me Everyone”, ”I Hunt Alone”, ”Down In Black” och ständigt lika uppskattade ”Double Nature” samtidigt som Mustasch visar att de fortfarande kan skriva bra rifftyngd hårdrock i ”Speed Metal”.
När de släntrar av scenen betydligt mindre anspråkslöst än de klev på och låter Whitney Houstons version av ”I Will Always Love You” ringa i högtalarna har gruppen ändå svarat för ett gott dagsverke. Om än kanske inte så mycket mer. Till och med annars så frispråkigt galne herr Gyllenhammar i fronten är mer återhållsam än brukligt.
Det känns lite som slöseri med potential att kasta ut Mustasch som ett snuttifierat kompband. Det känns lite som att herrarna tycker likadant själva och därför blir det som helhet inte så mycket mer än en dag på jobbet.