Jag valde Jo Nesbø som sägs vara Nordens mest framgångsrika författare, utgiven i 40 länder, såld i över 850 000 exemplar enbart i Sverige. Som kollega blir man ju nyfiken på hur det går till att bli mångmiljonär på skrivandet.
Jag kan inte recensera, alltså sätta in den här kriminalromanen i sitt sammanhang, men jag kan anmäla den, tala om att den finns och hur den är skriven. Och försöka se vad det är som kan locka hundratusentals läsare.
När man börjar skriva en roman har man en idé. Då hamnar man lätt i sidnöd. Hur ska jag få den här idén att fylla flera hundra sidor som förlaget måste ha för att kunna ta flera hundra kronor för boken?
Nesbø låter sextio sidor gå utan att något särskilt händer. Man lär känna några personer och får inblick i några miljöer. Resten av boken är fylld av gräsligheter, den ena värre än den andra. Det är avslitna armar och trasiga ansikten, mordförsök, lite knull, flykt och gömställe genom hålet ner i skiten på ett utedass, mera knull, skottlossning, otroheter och hundbett.
Allt inbakat i en roman som faktiskt är välskriven, lättläst och underhållande.
Receptet verkar enkelt: Hitta på en huvudperson, gärna med ett yrke och i en miljö som du känner till eller kan göra trovärdig. Hitta på några bipersoner, gärna ett par av det motsatta könet. Sätt sen gång din mest morbida fantasi och fyll några hundra sidor med så många otäckheter du kan komma på...
Är det så mängden av vår tids lönsamma deckare ser ut? Det vet jag inte. Och jag tar nog inte reda på det heller. Det finns alltför många viktiga böcker jag aldrig hinner läsa. Ren underhållning vill jag nog inte offra mer tid på.