En bok försvann
Foto:
Jag är numera en författare utan förläggare. En situation som är rätt vanlig i yrket när man blir gammal och har framtiden bakom sej. Då får man ge ut lite här och där på mindre förlag eller vända sej till författarnas eget Podium.
För sju år sedan höll jag på att skriva mina memoarer utan större chans att få dom tryckta. Då kom ett litet förlag på idén med Veckans Bok - en nyskriven kortroman varje torsdag av kända svenska författare. Jag styckade kvickt upp min memoarbok i tre delar och fick ut alla tre i den serien.
Bra betalt och stor spridning. Jag tror att ett 40-tal författare hann komma med innan företaget tynade bort och till slut självdog när bensinstationer och konsumbutiker tröttnade på att packa upp lådorna med böcker.
Och jag som hade tänkt ägna mitt sista årtionde åt att skriva kortromaner för Veckans Bok!
Nu fick jag i stället börja kämpa med en tjockare roman. Det gick långsamt. Ett par sidor med liv och berättarglädje - och så tretti sidor politiskt dösnack. Om och om igen. När boken närmade sej trehundra sidor kändes den bara som ytterligare en påminnelse om min plats i skrivarnas B-lag.
Då kom det anonyma mejlet på datorn. Det var utformat som en sida ur tidskriften Svensk Bokhandel och meddelade att Veckans Bok skulle starta på nytt, nu med sikte på spridning genom den vanliga bokhandeln.
Jag borde ha tänkt på att det var första april. Varenda tidning hade ju nån galen nyhet. Franska jätteplanet Concorde skulle flyga på Kungsängen och jag vet inte allt.
Men jag satte genast igång med att stryka ner mitt tjocka romanprojekt till en liten behändig Veckans Bok. Bort med allt långsnack! Kill your darlings, heter det på fackspråk. Bort med allt som du själv gillar men som egentligen kan avvaras.
Se det var en nyttig övning! På tre dagar var det gjort. Plötsligt satt jag där med ett litet manus på knappt hundra sidor, en tät och kul skröna utan ett enda överflödigt ord, tyckte jag.
Politisk var den naturligtvis ändå. En gammal uteliggare vaknar upp i en sjuksäng och kliver ut i överhetens värld och får en makt som han känner att han snarast måste fly från om han vill behålla sin heder.
Normalt borde nu mitt manus börja ett par års vandring mellan olika förlag. Men ånej! Sånt har man inte tid med i min ålder. Boken skulle ut i år. Den måste vara klar att presenteras på Bokmässan i september!
Författares Bokmaskin finns ju. Där kan vem som helst ge ut en bok utan att nån frågar om den är lönsam eller inte.
Sagt och gjort. Iväg med disketten till Bokmaskinen för sättning. Så måste jag ha en titel och ett omslag. På mitt sängbord låg Kjell E Johanssons bok Nykterhetsrörelsen och John Finkelman, där han behandlar nykterhetsrörelsen i litteraturen och börjar med Jack Londons roman om John Finkelman. Där fick jag både öknamn på min uteliggare och en boktitel: Kalle Finkel och Makten.
Sen skulle jag ha en bild på framsidan. Hustru Inga har slutat göra omslag sen hennes ögon gått i strejk, men hennes kompis Leizy Larsson hade redan målat min gubbe på en tavla. Där sitter han smått berusad på Nya Torget bredvid sin likaledes vinomsusade Margit. Den bilden fick jag låna till min bok.
En bok som alltså kommit till som resultat av ett anonymt aprilskämt. Men där jag ändå kan vara lite allvarlig ibland och till exempel låta en illusionslös riksdagskvinna säga:
- Politiker, det är en som snackar bra men i övrigt saknar talanger. En som säkrar sina egna inkomster och förmåner och betraktar dom som det enda man inte får nagga på. En som aldrig drabbas av sina egna beslut. En som skiter i vad folk tycker bara man blir godkänd av Näringslivet och Bryssel. En som inte vill följa folkets vilja utan i stället leda folket. En som alltså i grunden inte är demokrat...
Det var nära att jag strukit det också. Men så fick det bli kvar. För något litet ärende måste man väl ändå få ha även i en smått galen skröna.
Så jobbar vi med nyheter