En blå kväll i DeGeer, i en tid när ljuset börjar återvända. Balettmusiken i Béla Bartòks balettmusik Den sällsamme Mandarinen är varken vacker eller inställsam utan tvärtom turbulent och våldsam. Visst fanns en lite sorgsen blue-känsla i klarinetten som gav den förföriska flickan en röst, ett människooffer på marknaden, där de svaga och missanpassade blir avpolletterade och där mötet med den mäktige Mandarinen senare tar en vändning som i den värsta skräckfilm. Nu fanns ju ingen balett som illustrerade handlingen i musiken, och kanske var det inte så lätt när de olika scenangivelserna inte fanns med i programbladet, men musiken skildrar ett brutalt och cyniskt förlopp, vackert är det sannerligen inte, men intressant, och lite motbjudande. Brasset firade triumfer som den deformerade maktens röst, och det var en adrenalinstinn styrkedemonstration.
Inledningen med trafikerad storstadsmiljö kallades "stylized noise" (övers stiliserat buller) av kompositören själv, och det är häftigt att lyssna till när precisionsnivån i samspelet är hög vilket SON lyckades med. För det är inte oordning som råder på orkesterpodiet, det bara verkar så ibland, i själva verket är det en mix av gypsy/jazz och allt möjligt annat nersmält i en för Bartòk unik form. Svårsmält, fängslande, provocerande. En komposition och ett framförande som inte lämnade åhöraren i fred att fortsätta sin vardagsslummer...
Efter denna kraftfulla inledning kommer kvällens pianosolist i ett verk som också har funnit inspiration från olika genrer, där kompositören George Gershwin själv levde i en kulturell smältdegel och sa sig kunna höra musik också i oväsen!
Vilken inspirerande pianosolist, så avspänd och ändå totalt fokuserad, och med en hållning och närvaro i spelet så att det kändes som improvisation, stundens ingivelse. En återspegling av Manhattan, det glada 20-talet, humoristiska inlägg från blåsarna och kanske inte så jättemycket av blue feeling utan snarare livsglädje spetsad med en del blå toner....
Pianokonserten är odelad men i det långsamma mittenpartiet/Andantet när solisten backas upp av hornstämman är det betagande skönt, man blir hjälplös. Samma känsla i det berömda inledande klarinettsolot- drill som blir skala som blir glissando; och så lyfts vi i alla upp på toppen där utsikten är vidsträckt. I finalen stegras tempot till en lite baktung dans, inte helt olik Bartóks tidigare dansövningar, här visade brasset musklerna igen och täckte delvis solisten, men för den som spetsade öronen så gick det ändå skönja pianostämman. Verken före paus kompletterade väl varandra, skrivna i nära tidsmässig relation, och båda influerade av jazzen och det såg även ut som Alan Buribayev hade roligt på dirigentpulten. Steven Osbornes extranummer - ett rafflande stycke av jazzpianisten Oscar Peterson - som växlade mellan jazz/tidig underhållningsmusik i vildsint tempo drog ner stående ovationer! Han sa att han älskar att spela det, och det märktes minsann!!
Efter paus bjöds symfoni nr 7 i d-moll av Antonín Dvorák. Allvarstyngd i starten men öppnas snart upp mot Brahmsiansk värme och smiter över i dur. Buribayev målade med breda penseldrag, långa linjer, men här och där ett lekfullt glissando och en liten glipa mot det folkmusikantiska. Den långsamma satsen Poco Adagio tappade lite i energi och blev stillastående, tröttheten mot dagens slut gör sig påmind i vissa konsertbesökares kroppar. Men det kommer en återhämtning, det sprakar och gnistrar om det dansant sprittande Scherzot, före den kraftfullla finalen där intensiteten sedan hålls vid liv fram till det lite övertydliga avslutet.
Var konserten en Rhapsody in blue? Om blues handlar om att hålla svår erfarenheter levande och förmedla dem i lyrisk form så omfattas väl nära nog all skapande verksamhet... men kvällens vinnare blir Steven Osbornes återskapande av uruppförandet och en lekfullhet vid flygeln som var bländande! Bartòk väckte den sovande och sedan gav Gershwin livsmodet tillbaka. Efter ett sådant möte återvänder man hem berikad.