Så, fast är de med en känslodöd sadist, en ointresserad galen kokainmissbrukare och en olympisk mästare i sexuella trakasserier. Lite löst får de en dag idén att döda sina chefer. När de får kontakt med Motherfucker Jones får de förslaget att döda varandras chefer, som i Hitchcock-klassikern Främlingar på tåg.
Det är lätt att gnälla på grabbkomedier men Horrible Bosses hamnar precis rätt. Lika rolig som Baksmällan utan att ständigt hålla sig under bältet (bara ibland), vibbar av Judd Apatow utan att blanda in tafatta försök till allvar. Kanske är den lite mer som Anchorman om det nu ska jämföras. Dessutom är storyn tämligen oförutsägbar, något som inte alls är givet för en amerikansk komedi. Skämten är ofta absurda och visst förlitar sig filmmakarna en hel del på galenskap, samtidigt finns en uttänkt historia i bakgrunden som styr berättelsen. Det är inte att "Horrible Bosses" inte är töntig, för det är den, men den är inte larvig.
Skådespeleriet i filmen är skinande förträffligt. Först trion i huvudroller, Jason Bateman, Jason Sudeikis och Charlie Day levererar alla till fullo. Bateman är den enda som har en underspelad roll i en film med extrema karaktärer. Sudeikis är i hög Saturday Night Live-form när han är som bäst. Day är ömsom irriterande, ömson sjukt rolig.
Cheferna spelas också utomordentligt av en Spacey i sitt esse, Colin Ferrell i sin sjukaste och fulaste roll och Jennifer Aniston som den överrumplande, gränslösa doktor Julia Harris. Dessutom strös en drös av skickliga birollsinnehavare som Jamie Foxx, Donald Sutherland, Ioan Gruffudd och självaste Old Spice-killen Isiah Mustafa. Skådespeleri över förväntan i kombination med en stadig ström av one-liners som faktiskt leder någonstans gör "Horrible Bosses" till en av årets roligaste kompiskomedier.