Norwegian Wood
Regi: Trânh An Hûng
I rollerna: Ken’Ichi Matsuyama, Rinko Kikuchi, Kiko Mizuhara m.fl.
Harlekinen
Det är en av årets mest sevärda filmer, med stämningsladdade bilder där man känner igen både Murakamis inåtvända skildringar av ungdomar och sensualismen och färgmåleriet i När solen står som högst och andra av Hüngs filmer.
Det handlar om en student som möter vänskap, kärlek och död och mognar genom det. Han har djupa och äkta känslor både för en okomplicerad, utåtriktad studentska och för sin barndomsväns flickvän, som inte orkar med livet. Studentrevoltens 1960-tal går honom förbi medan han grubblar över sina relationer. För honom blir de förknippade med Beatles ballad Norwegian Wood.
Det finns ett enkelt, tydligt händelseförlopp i filmen, men för att få mesta utbyte av den så krävs framför allt tålamod och öppenhet för det som, ofta utan ord, sker inuti och mellan personerna. Skådespelarna är mycket bra, förmodligen hårt regisserade; Rinko Kikuchi från Babel och två f.d. fotomodeller. Men det är skildringen av precist fångade känslonyanser, i en rad exakt utformade scener, som ger filmen dess dominerande karaktär av ungdomlig självbespegling och brottning med att vara människa. Mästerfotografen Mark Lee Ping-Bins bruk av ljus-och färgkänslig digital video ger filmen en romantisk lyster på hög konstnärlig nivå. Ungefär som i In the Mood for Love.
Bredvid det lysande bildberättandet finns en berättarröst , det är huvudpersonen som talar för sig själv. Det gäller att lyssna noga på honom för att helt göra sig begrepp om hans dramatiska ungdom. Slutet är kärvt optimistiskt och helt osentimentalt.
Rockmusik av Jonny Greenwood (i gruppen Radiohead) och Can ingår i regissörens perfektionistiska arbete. Resultatet är ett högklassigt bidrag till en berättelsetradition där så ytligt sett olika filmer som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, The Dreamers och Jules & Jim ingår.