En andlös berättare

Foto:

Kultur och Nöje2008-03-31 03:00
n Sedan Storm över Frankrike utkom 2004 har den ryska författaren Iréne Némirovsky blivit väl känd och inskriven i litteraturhistorien. Den var den bok som utkom 60 år efter hennes död i koncentrationsläger.Efter den kom fler återfunna manusrester, den förra blev till novellerna Balen och Höstflugorna. Häromdagen kom den kanske sista, Ensamhetens vin.Åter infinner sig känslan av en författare som samtidigt är mycket ung och mycket mogen, en mycket ivrig, nästan andlös berättare och en kallt kalkylerande kompositör av berättelsen.✶ ✶ ✶Den unga Hélèn hatar sin mor. Det gör kvinnorna i Nemirovskys skrivande. Den här flickan gör det först instinktivt, så allt mer medvetet. Men hon är inte mer än åtta år när hon skriver i sin dagbok "den kvinnan är mitt kors", väl medveten om att hon inte kunde använda detta språk i sin vardag. Det fick hon spara och gömma tills vidare.Hon vet vad hon är ämnad till.Hon älskar sin far, en spelare och affärsman som tjänar och gör av med massor av pengar. Mamman, den kärlekslösa, vettlöst slösaktiga och enfaldiga, tar sig en ung älskare, Hélèn vet allt. Hon vet att modern, ryskan som aldrig gjort något gott, är förljugen, hon vet att hon trots allt inte kan förstå allt. Hon vet att moderns älskare, Hélèns kusin, kommer att vända sig till henne så småningom. Hon känner kärlekens väsen, dess tid av galen förälskelse, blomningen och så det allt vemodigare vissnandet. Hon vet och triumferar, skäms och använder sin styrka för hämnd. Hon har ett gott motiv, hennes älskade fröken Rose, guvernanten, har sagts upp av modern, något som faktiskt tog Roses liv.Hélèn svär att aldrig förlåta sin mor detta. Hon håller hatet levande.Familjen flackar runt i Europa, kriget pågår, första världskriget och revolutionen finns där, men för barnet Hélèn betyder det flyttningar, nya miljöer, ibland till lyckligare ställen som det vintriga Finland, ibland bara till ökad tristess och instängdhet. Paris, Biarritz, Petersburg, visst finns de röda och de vita där, men de är bakgrund, kanonmullret är avlägset, några ängsliga dagar beskrivs, men det är människor och relationer som fyller den brådmogna unga kvinnans liv.Snart hundra år efter att berättelsen slutar med att hennes far dör och hon, Hélèn, flyr det hon aldrig kunnat kalla hem, är vi med henne och kan förstå hennes handlingar. De här kortromanerna har alla en grund till större verk. Men de har en otrolig friskhet och häpnadsväckande närhet, flickan överraskar med sina insikter och kärva kommentarer.✶ ✶ ✶Kritiken har talat om Tjechov, visst, här är den utdöende klassens instängda våndor, men det finns annat också; en sorts ålderdomlig realism, känslan för ett barns möjlighet till totala lycka, det handlar om vita kälkbackar och enkla varma människor. Motsatsen är slutets spillra av rika ryssar som flytt till Medelhavets lyxiga cote d´azur där de girigt bevakar sina sista värdeföremål. Också det insiktsfullt skildrat.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!