Pojktanten
Cnema
Regi: Ester Martin Bergsmark
I rollerna: Ester Martin Bergsmark, Eli Levén m fl.
Betyg: *
?Pojktanten? är en dokumentär både om könlöshet och om identitet. Tyvärr är den en mycket pretentiös sådan. Inte den typen av pretentiös som trots allt är så välgjort att det är en njutningsfull upplevelse. Istället är den pretentiös på det där sättet som försvagar historien som regissören försöker berätta, för den banala formen tar över för mycket. Det ligger en svårmod över atmosfären i filmen som påminner om en film gjord av gymnasister som läser estetiskt program. Här förvirras annorlunda tempo/eftertänksamhet med seghet/svårtillgänglighet.
Ester Martin Bergmark har exempelvis fyllt halva filmen med bilder av män och pojkar som använder läppstift (jag överdriver en smula, men tillsammans med annan symbolik är det halva filmen). En symbolik som kanske ska utmana sin publik att inte tänka manligt och kvinnligt, samt blanda manliga och kvinnliga attribut. Men efter sisådär fem längre närbilder på läppstiftapplikation räcker det. Om inte annat så känns det ooriginellt. Dessutom säger det föga lite om att vara fången i en värld som försöker sätta etikett på dig.
Under större delen av filmen sitter Bergmark och Levén i ett badkar där de antingen omfamnas, sover eller rakar varandra kroppsbehåring. Det varvas av spelade scener som är historier ur Bergmarks uppväxt. Kanske borde allt det här ha gett en gedigen helhet eller ett djup, men det gör det inte. Pseudodjupet säger inte speciellt mycket om innehållet. När filmen är slut vet inte tittaren mer om dessa två personer än att den ena känner sig könlös, den andra brottas med hur han ska leva; pojktant eller man. Det bästa är när Eli Levén säger: "jag är trött på att sitta i det här jävla badkaret". Jag också Eli, dock på ett annat sätt.
