En alla tiders skandal
Dreyfus av Magnus Dahlström Regi: Claes Lundberg Scenografi och kostym: Agneta Skarp I rollerna: Fredrik Meyer, Jesper Barkselius, Claës Weinar, Stefan Persson, Peter Egge, Bo Höglund, Patrik Voight, Stina von Sydow, Richard Carlsoh, Per Holmberg, Stig Östman m.fl. Scen: Östgötateatern
Stina von Sydow och Fredrik Meyer. Hon är hustrun, han den mest hätska anklagaren. FOTO: ANDERS KRATZ
Foto:
Det är nog en bra förhandsinställning. Allt blir bara bättre och den levande teatern tar över, intresset väcks snabbt och den förfärliga affären har inte ett dammkorn på sig. Allt händer igen och igen och nu. Man kom att tänka på både den senaste 35-åringen och på något jag nyss hörde: i Malmö anställer ett taxibolag endast vita förare "för att kunderna i Skåne vill ha det så".
Alltså, främlingsfientlighet, rättshaverier, fördomar, feghet, i bästa fall omedvetna sympa- eller antipatier. Evigt mänskligt och alltid aktuellt att vara uppmärksam på.
Här är det Dreyfus som förmodligen inte var någon särskilt trevlig person. Kanske ungefär som folk är mest, folk som vill leva gott, inte tänker så långt, gärna vill göra karriär och inte är så noga med moralen.
I en rättssal blir det avgörande, groteskt förstorat. I fallet Dreyfus kallas den åtalade också utlänning. Visserligen född i landet, men föräldrarna! Inte från byn, inte från Paris. Det räcker långt för belackarna.
Patrik Voight spelar den anklagade kaptenen. Egentligen inte huvudrollen, han är offret, slaget från början, oskyldigt anklagad som vi med facit vet. En drabbad människa som åläggs den nästintill omöjliga uppgiften att bevisa sin oskuld och bevisa att "de oförvitliga" har fel. Voight gör vad han ska, först den aningslösa oskulden, så när han blir misstänksam mot omständigheterna, så det där ögonblicket när insikten slår honom: det är allvar! Han är anklagad för landsförräderi! Där får han all medkänsla, att han kanske inte är fullt sympatisk är inget som tas fram i pjäsen. Det räcker ju hursomhelst aldrig för någon förföljelse.
Redan från början visar däremot hans mest hätska belackare, major du Paty, spelad av Fredrik Meyer, sina fula sidor. Han är kolossalt upprörd över något som i grunden inte var så himla allvarligt - som hans mer sansade kollega försöker påpeka. Men denne du Paty griper tillfället, han har sina motiv. Meyer är mer infernalisk än knivskarp och var det så i verkligheten var det nog en bra metod, han fick med sig pöbeln. Han håller tal med starkt patos, han framstår själv som ljus och sanning. Men, och det är det goda med pjäsen, vi som lyssnar är helt klara över rätt och fel och lösa argument och sådant som bara är politiska ränker.
Fredrik Meyers major är outtröttlig i sin övertygelse, svagare men också både klokare och mänskligare är Jesper Barkselius som den tvivlande major Picquart. Men så är han också kraftlös.
Stina von Sydow som Dreyfus hustru är perfekt, lojal och klok. Hon kom ju också att kämpa för sin man under fem års tid, tills han fick upprättelse.
Stora underhållningsnumret kommer från försvarsadvokaten Lamange, Richard Carlsohn. Här är retorik underhållning, Magnus Dahlström har också blommat ut i texten och Carlsohn tar vara på varje möjlighet. Det är mycket roande och mycket skickligt genomfört i alla detaljer.
Claës Weinar och Stefan Persson gör också skarpa porträtt men av mindre sympatiska figurer i det här galleriet. Bo Höglund som generalen gör också en skarp figur, han visar klart hur den mäktige mannen i sin stora ängslan att tappa makt blottar en pinsam feghet.
Sceniskt står det mesta stilla, några scener växlar. Ingen kosmetika, inga finesser, inget insmickrande. Det är bra tänkt, det är texten som ska fram och fram går den. Det är viktiga ord som också slår broar mellan tid. Claes Lundbergs regi är handfast, hållbar, gedigen, han visar förtroende för både författare och publik.
Så jobbar vi med nyheter