När jag nu börjar närma mej 90 tycker jag att världen omkring mej börjar bli absurd. Exemplen är många. I min ungdom skrevs 30 med trea och nolla. Nu skrivs det 29.90. Jag har en skål med gamla 10-öringar. När jag erbjuder ICA-föreståndarn den för att han ska kunna ta ut rätt pris skrattar han bara åt mej.
På kassen jag bär hem maten i står det "Din mataffär". När jag frågar hur stor min andel av årets vinst blir och när jag ska få den utbetald skrattar han igen. Jag är nog hans roligaste kund.
Nu har jag ett barnbarnsbarn som kommit upp i frågeåldern. En klipsk unge som vill veta varför 30 ska skrivas 29.90. Eftersom jag inte vet det svarar jag som god socialist:
– Det är nog kapitalisterna som vill ha det så.
Barnbarnsbarnet tittar på TV och frågar varför hjulen tycks gå bakåt på en bil som går framåt. När jag inte kan svara på det undrar hon om de är kapitalisterna som vill det också.
En del frågor kan jag svara på. Hon undrar varför folk på gamla filmbilder struttar fram i stället för att gå normalt. Då kan jag säga att man förr filmade med 16 bilder i sekunden medan man nu filmar med 24 bilder i sekunden. Om man så visar en gammal film med en projektor som kör 24 bilder i sekunden så ser folk ut att gå fortare.
Vi tittar på Idol i TV4. Där frågar juryn varje deltagare "Vad ska du sjunga?" Och deltagarna svarar något som inte går att uppfatta och börjar sedan sjunga nånting som inte heller går att uppfatta, på engelska förstås. Jag är dålig på engelska och ungen vid min sida har inte hunnit lära sej det språket ännu.
Jag undrar vad som skulle hända, och vad juryn skulle säga, om någon av de unga deltagarna började sjunga en svensk visa:
Den ena den är vit och den andra den är röd
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu, först när givaren är död,
men då blomma den rätt länge, min kära.
Juryn skulle väl inte kunna underkänna någon bara för att den sjöng på svenska? Eller skulle den det? Är avsikten kanske inte att få fram en bra artist utan att få fram en ny artist som kan spela in storsäljande album åt skivindustrin? Fast det frågar inte barnbarnsbarnet, för hon ogillar inte idolmusiken lika mycket som jag.
Tillsammans tittar vi på en amerikansk västern "The battle of bloody stones". Här ställer ungen en fråga som jag själv borde ha ställt redan när jag som barn gick på biomatinéer: Varför blåser inte de bredbrättade hattarna av cojbosarna när de rider så fort över prärien?
– Är det kapitalisterna som bestämt det också? frågar hon.
– Säkert! säger jag.
Och det är nog de som bestämt att filmernas cowboys ska vara vita kraftkarlar när verklighetens kodrivare i stället var underbetalda färgade arbetare. Som måste ha klivit av hästen då och då för att pissa eller skita eller kanske onanera i sin kvinnofattiga tillvaro.
Men i min absurda värld blir en cowboy aldrig kissnödig. För det har kapitalisterna bestämt.