Elsie!
Fosterbarn, uppryckt, rotlös, skild två gånger, ensamförsörjare av två barn, jobb dag och sena kvällar, sjukskriven när det blev för mycket. Hjärtsmäll och det där med ryggen. - Jag tycker att jag har haft ett väldigt bra liv, säger Elsie Höök. Efter sommaren ska hon fylla 80.
I operetten Leendets land med Arne Henriksson och Bengt Lindström. Året var 1961.
Foto:
Elsie Höök, skådespelerska, glad, och tillfreds, visar sin nya lägenhet i "Korven" i Hageby och säger att hon bara stortrivs. Ljust, fräscht, tyst och med vid utsikt över kullar och skog.
Elsie Höök med bl a 23 år och 55 roller på Östgötateatern bakom sig, aktuell i lokal-tv där hon gör reklam för något som ska byggas på området Ekbacken.
- Jag tyckte det var hemskt att gå i pension, säger hon. Och fortfarande när jag går på teatern känns det som jag blir tokig av att inte få vara med på scenen!
Men hon har arbetat på olika håll efter den där pensionen och för inte så länge sen var hon på en audition och dom hörde av sig och nu kan man se henne där i tv och hon ser ut ungefär som förr.
- Ja, kärringroller har jag ju fått spela hela livet, säger hon.
Fast det stämmer inte när man ser hennes klippbok. Nog finns både femme fataler och scandal beauties bland allt annat.
Det började med operett. För att det skulle bli sång och teater har alltid varit självklart, trots den här röriga barndomen som startade i Södertälje med fostermor, fortsatte hos moster och en mängd kusiner i Eskilstuna, övergick till familjeflicka när de biologiska föräldrarna plötsligt skulle bli mamma pappa barn.
- Det var bara hemskt, vi kände inte varandra, inte dom heller. Så därför fick jag så bråttom att gifta mig, säger hon.
Första äktenskapet var med en sjöman, Elsie hängde med på jobbet och fick se världen, tog chansen och blev Sveriges första kvinnliga jungman. Kärleken tog slut men Elsie hade redan hunnit rigga upp en teater ombord - killarna hade ju inte mycket att göra där.
Mest har hon praktisk skolning, men har fått lektioner hos Hampe Faustman, i Hasse Funcks operettskola, spelat höna i Grodan Boll av Hasses bror Thomas. Turnerat i Sverige för Programbolaget som det hette före Riksteatern, ledare Gösta Werner.
- Det började med Csardasfurstinnan och där jobbade jag mot Claes Malmbergs pappa. Det var kul men slitigt på turné för man fick sköta allting själv, ordna logi och sånt. Och så passade jag på att jobba som försäljare och knackade dörr samtidigt, berättar hon. Jag sålde reproduktioner i tungt förgyllda ramar och annat.
Hon räknar upp en massa kortare försörjningsjobb hon haft "vid sidan om". Och ändå har hon hunnit med att sporta också.
- Javisst, jag var ju med i svenska landslaget i kanot, säger hon. Då var man ung och stark, det var väl alldeles i början av 50-talet.
Så småningom blev det Vasa teater i Finland där Ragnar Tell (sedermera Stadsteatern i Norrköping) var chef då. Fortfarande mycket operett.
Ett kliv uppåt blev det till Lillan i Helsingfors där Viveca Bandler (sedermera chef för Stockholms Stadsteater) var chef och det, säger Elsie, var stort på den tiden.
Strax dags för make nr två, en dansk musiker och då fick hon sonen Anders.
Ernst Günther grep också in i hennes liv för det var han som rekommenderade henne till chefen John Zackarias på Stadsteatern Norrköping Linköping och så blev det. "Kom till Norrköping för helvete" skrev Günther, "han uttryckte sig ju gärna sådär".
Året var 1969 dottern Monica fanns också och den första pjäsen här blev Mannen från la Mancha. Ett starkt minne, men en absolut favorit är Söndagspromenaden av Lars Forssell.
- Den pjäsen minns jag helst, det var Torsten Sjöholm som satte upp den och han var ju teaterns bästa regissör. Fast jag fick mycket bra att göra här över huvudtaget, säger hon.
En annan "utflykt" hon gärna minns är musikalen Cabaret i Skövde med Robin Karlsson som producent, för det var "ett jättekul samarbete mellan alla". Samt en fin period på Säffleoperan.
Men en skådis på den här tiden hade mycket dåligt betalt. Var man dessutom ensamförsörjare med kvällsarbete fick man klara sig bäst man ville och, säger Elsie Höök, John Zackarias, han kunde slita ut folk han!
Ändå blev Norrköping hennes fasta punkt i livet. Några år i Stockholm, men det var inte "hemma". Östergötland drog henne tillbaka. Sonen bor fortfarande kvar här, hon har barn, barnbarn, kusinerna och goda vänner.
- Vi har kul, men det är klart, det är inte så många kvar som jag kan prata teater med längre, säger hon.
Så vi tittar i album och minnen väcks och namn trillar som pärlor, kända och för oss okända. Pjästitlarna blir också pärlor, Shakespeare, Ayckbourn, Brecht, Alexis Kivi, CJL Almqvist. Värnlund. Magnus Nilsson som skrev Pepparrotslandet just för Elsie som skulle spela hans mamma.
- Men drömrollen har jag kvar, det är Mutter Courage, skrattar Elsie. Jag har fått vara med i pjäsen, men inte i just den rollen.
Elsie Höök verkar har fått med om det mesta i livet. Sött och surt, risigt och rosigt
- Och förr tänkte jag att 80 kan man kanske bli, sen får det räcka. Men nu har jag en kompis som är 96 och funkar bra så då vill jag också blir 96!
Så jobbar vi med nyheter