Elsa gjorde världen till en förtrollad saga
Elsa BeskowVår barndoms bildskattNationalmuseum
På övre våningen arbetade maken Natanael, i fred, han fick inte störas.
När man ser bilderna från Elsas arbetssituation ser man en rent Carl Larssonsk bild framför sig och inte är det konstigt. Konstnärerna är bunden till samma tradition och tid. Liksom John Bauer, liksom Bruno Liljefors, Ivar Arosenius, Jenny Nyström. Traditionen finns här, inte minst den nationalromantiska. Till bilden hör väl också den patriarkale mannen, men i det här fallet fick ju ändå Elsa "hållas" i motsats till Carls Karin. Nu finns Elsa Beskow, (1874-1953) på Nationalmuseum i en historisk utställning genom att originalmålningarna har kunnat samlas denna förmodligen sista gång innan de sprids till arvtagare med risk för skingring.
Här finns ett rum som ägnas det speciellt nordiska, årstiderna och äventyren. Barnen på Solbacka hör kanske till de mindre kända, men Blomstertäppan, Görans bok och Tomtebobarnen är något av den strida ström av text och bilder som kom från Elsa Beskow. En del bilder så flödande av ljus att man måste placera konstnärinnan i trädgården vid middagstid en försommardag, andra gyllene av höstskildring eller ser vi de där skogsbilderna med sina mörka, hemliga, lockande bakgrundsdjup.
I Tomtebobarnen ändrar Elsa sin stil, här kan man studera hur hon överger den tunna linjen för att kunna skildra den mjuka mossan, stoffet.
Milda men fantasifulla, sagogoda eller grymma, vid den här tiden fick ju barnen "riset smaka" utan att någon hade synpunkter på det, liksom att de goda var blont ljuslockiga och de mörka var hotfulla. Motsättningar finns i bilderna, komplikationen är äventyret, det dramatiska, den porlande sensualismen, sagans drivkraft. "Elsa Beskow kunde förändra hårda villkor till förtrollad saga", sa Nationalmuseets Ulf Cederlöf vid invigningen. Och talade om att många kvinnor faktiskt fick utbildning till konstnärer på1880-talet, men hur de naturligtvis nedvärderades när de gjorde barnböcker eller valde hemmets sfär för sina motiv.
Man fastnar för ett utdrag ur ett brev från Elsa: ...tack vare att mitt arbete betalades så bra kunde Natanael också mer fritt, utan att besväras av för stora försörjningsplikter, få ägna sig åt sitt ideella arbete.
Hon är nog stolt över sin make, rollerna är ju ändå tidsgivna. "Vartannat år en bok, vartannat år en pojke" som hon sa. Hon skriver till maken som predikar om ett mer rättvist samhälle. "Jag tycker nästan det är som en dröm, att min man hör till dem som kämpa mot överklass och penningevälde".
Ett annat utställningsrum ägnas mest åt "Tanterna". De som har drag av kvinnor i barnet Elsas egen fattiga storfamilj på Östermalm i Stockholm. Silhuetterna dansar runt, akvarellerna ser man igen, igenkänner med glädje, nu så gamla att farmor och barnbarn kan glädjas åt samma historier. Här finns också de pedagogiska bilderna av typen "från får till kostym", Pelles nya kläder alltså. Eller Duktiga Annika ...
Elsa Beskow var vän med Ellen Key och var alltså intresserad av hemmet och "Barnets århundrade", av de mer människovänligt lätta och ljusa miljöer som blev intressanta efter sekelskiftet, estetiken som kom från England med hantverkarna och filosoferna Morris och Walter Crane.
Flera smårum rymmer Beskowbilder - sån tur att man kom ihåg att göra särskilt anpassade barnrum med alla sagoböckerna! Och så finns några bilder av de som stod Elsa konstnärligt nära - Bruno Liljefors uggla är ännu ett skäl att besöka utställningen.
Stina Hammar har skrivit om Elsa Beskow och i samband med den här utställningen kommer en ny reviderad upplaga ut.
Så jobbar vi med nyheter