Det tycks vara på modet att lägga ner och sälja slut.
Swedish House Mafia blåser av verksamheten och fyllde förra veckoslutet nybyggda Friends Arena tre gånger om för att markera detta.
Gamla fina Skandiateatern tvingas bomma igen och det här veckoslutet säljer Eldkvarn ut två hus som en markering för att säga adjö.
Att döma av intensiteten är det mer känslosamt att lägga ner ett band än en teater (absolut inga andra jämförelser musikanterna emellan). Eldkvarns inledning är nämligen särdeles sömnig. Gubbarna känns inte särskilt på gång, låtvalen är ospännande och publiken vaggar vankelmodigt från ena foten till den andra, osäkert utvärderande av det som händer på scenen.
Det känns inte alls som något värdigt avslut och jag står och funderar för mig själv om gruppen sparar allt sitt krut till lördagens absoluta finalföreställning. Det var ju knappast så här man hade föreställt sig att det skulle kännas när gruppen säger adjö till det ställe i hemstaden som man spelat på så många gånger de senaste åren.
Det ser ut som om greppet att skicka fram trumslagar-Werners son Adrian Modiggård att sjunga en sång halvvägs in i föreställningen ska bli det slutgiltiga krokbenet för kvällen. Ynglingens vitala popframtoning får bara Plura, Carla och resten av kompisarna att se ännu äldre och tröttare ut.
Men det blir precis tvärtom.
Det är som om 20-åringen gjuter nytt liv i Eldkvarn som plötsligt växlar upp. Och då snackar vi inte någon liten växel utan snarare från tvåan till femman.
Plötsligt brinner framförandet, herrarna trissar upp tempot och kablar ut älskad godbit efter älskad godbit. Det börjar med ”Fulla för kärlekens skull” och fortsätter sedan med urstarka nummer som ”Kärlekens Tunga”, ”Inget bra för mig själv”, ”En liten kyss från dig”, ”Kungarna från Broadway” och ”Pojkar, pojkar, pojkar”.
Plura mellansnackar engagerat om det ena och det andra och publiken exploderar givetvis också i någon form av glädjefnatt. Andra halvan av Eldkvarns farväl till Skandiateatern är lika lysande som första halvan är tråkig och det är med stor värdighet gruppen vandrar av scenen för näst sista (?) gången någonsin.
Sen kan jag kanske tycka att gubbgardet spelar lite lågt, men just det, det vore ju dumt att störa grannen...