Eldkvarn når bitvis hisnande höjder
Eldkvarn vid senaste konserten i Norrköping. FOTO: HENRIK FLYGARE
Foto:
Det är med nöje jag konstaterar att den Norrköpingsbördiga orkestern på detta första studioalbum efter "Limbo" håller sig kvar i samma ödsliga och vindpinade bluesmarker, där Plura ovanpå ett sparsmakat komp delar med sig av ett halvsekels livsvisdomar. Även om Peter LeMarc inte sitter i producentstolen och försöker styra in skivan så nära Lanois som det bara går, så ger även "Död stjärna" tydliga ekon av "Oh mercy" och "Time out of mind" efter sig. Men här finns också en musikalisk spännvidd som den konsekventa "Limbo" stod utan. Tom Waits härjar friskt i "Svarta segel" och "Allting jag aldrig fick av dig", men det är i första hand de blågula toner som kvävdes på "Limbo", som Eldkvarn nu slår an igen. Det låter av sånt som Ulf Lundell lyckades med förut, de sentimentala stråken skulle kunna bära Mikael Wiehes signatur och i Carlas "Runt solen" hörs något så genomsvenskt som Perssons pack. Och så slår Eldkvarns egna identitet igenom på ett tydligare sätt.
För ett band som rimligtvis borde ha sin bästa tid i backspegeln är det återigen rent obegripligt starkt jobbat av Plura och hans medbrottslingar. Bitvis når de hisnande höjder. Men den otacksamma jämförelsen med ett så monumentalt mästerverk som föregångaren står "Död stjärna" likväl inte pall för.
Så jobbar vi med nyheter