För några kvällar sedan lyckades jag slå knät mot det skåp jag använder som nattygsbord. Skåpets lilla dörr gick upp en aning av smällen, och medan smärtblixten i knät hade lugnat ner mig så blev jag nyfiken. Vad fanns det i det här skåpet egentligen? Jag satte mig på sängkanten och öppnade helt. Där inne fanns en massa kassettband, mest rock och pop som vi och andra band släppte i Norrköping på 80-talet.
Där låg några andra band också, bland annat en köpkassett med Gunnar Ekelöf, som jag inte heller hade velat slänga. Jag mindes att jag fick den i julklapp - 92, och det var en uppläsning av poeten själv. Han läste Diwan över Fursten av Emgion och Vägvisare till underjorden, och inspelningarna var gjorda i poetens hem i Sigtuna vid mitten av sextiotalet.
Jag älskar verkligen Ekelöfs poesi men just de här två samlingarna hörde till de jag tyckte sämst om då, detta trots att de brukar räknas som hans höjdpunkt. Jag hade alltid tyckt att de var krystade, snobbiga och exlusiva. Därför lyssnade jag då lite förstrött, mest för att visa min uppskattning av klappen innan den hamnade bland de andra kassetterna i hyllan, och till slut hamnade i nattygsbordet.
Något år efter den där julen lades jag in på sjukhus för att få magen opererad. Det blev lite komplikationer och när jag låg och kände mig ynklig i salen ihop med tre gamla gubbar så blev min walkman räddaren i nöden. Jag använde musik som en drog då, och jag hade också med bandet med Ekelöf. Jag hade väl tänkt ge honom en chans till, så en sen kväll petade jag igång det. Jag var fulltankad med smärtstillande och mycket sliten när jag mötte Ekelöfs röst i mörkret, via hörlurarna. Jag blev direkt som förtrollad, och om och om igen vände jag på bandet och lyssnade på den varsamma läsningen. Ekelöf blev en personlig tröst där i mörkret, men det var inte dikterna i sig, utan diktarens röst som gav lindring. I Diwanen var den stark och lyft av självsäkerhet, medan den i Vägvisare till underjorden var grötig och märkt av hans strupcancer.
Efter hand i började Ekelöfs röst nästan hamna i bakgrunden för att lyfta fram en märkligare ljudupplevelse. Då och då genombröts textuppläsningen av andra, vardagliga ljud. Tydligen stod ett fönster öppet för vädring i det Ekelöfska hemmet, och ett efter ett svävade små ljud in igenom fönstret, och sedan in i Sveriges Radios mikrofon: ett hundskall, ett kort barnskrik, en lastbil som kör förbi.
I mötet blev det en dimension ytterligare av Ekelöfs lyrik där i landstingsmörkret. Ett djup som går från dikten som tryckt text, via Ekelöfs melankoliska och av sjukdom märkta röst som läser upp texten och ger den liv, till ljuden som hörs genom det öppna fönstret: fåglar som kvittrade, en tutande bil, en väggpendyl slog tre slag.
En märklig, ja nästan andlig upplevelse.
