Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Eftermiddag i Tjällmo 1975

Kultur och Nöje2009-10-20 03:00
Patrik Selsfors
Tolv-tretton osnutna ungar samlas på en ojämn kvartersplan för att påbörja uppdelningen i lag. Någon är snabb med att skrika "Pax för att vara Ralf Edström!". Snart börjar matchen som blir hård men rättvis, kanske inte alltid välspelad men entusiasmen går att ta på. Min fru är från Småland och är väl måttligt intresserad av sport i allmänhet och östgötsk fotboll i synnerhet. Så i lördags förmiddag, under en diskussion om LHC, HV 71 och huruvida en idrottsklubb kan äga, eller sakna en själ såg jag mig föranledd att berätta "Sagan om Åtvidabergs FF". En saga som var i högsta grad verklig för en ung grabb i ett litet östgötskt samhälle på 70-talet med en stor bunt med Bustertidningar på pojkrummet. Man brukar ju säga att som ung i en mindre ort så har man ofta bara sport eller musik att välja på. Nå, i Tjällmo i början av 70-talet stod bara det förstnämnda alternativ till buds (jag dristar mig till att ta åt mig viss ära åt att detta ändrades runt 1980 när rockgruppen "Urban Neuroz" såg dagens ljus men det är en helt annan historia). 1970-talet var en tid när spontanfotbollen fortfarande var stor. Det vill säga att man spelade fotboll på alla raster och efter skolan knackade man dörr och drog ihop folk som samlades på kvarterets plan och delade upp lag. Någon ville vara Roland Sandberg, någon annan Benno Magnusson. Den som var bäst på huvudet fick ofta äran att vara Ralf Edström, nickarnas konung. Det kännetecknande för samtliga dessa spelare var att de spelade eller hade spelat i ÅFF och varit med i 1974 års VM-trupp där de förövrigt spelade en helt avgörande roll för femteplatsen. Detta var sagan om ett östgötsk lag i en liten skitort som gjorde sig ett namn på den internationella scenen. Den lilla bruksorten Åtvidaberg med idag knappt 12 000 invånare satt alltså inne med ett fotbollslag med historik från början av 1900-talet som lyckats slå sig fram till eliten och dominerade svensk fotboll under några år i början av 70-talet. Så blir man hjälte bland barn och ungdomar i en annan liten östgötsk skitort. Allt detta blev tydligt för mig när jag i söndags skjutsade min fru till ett tåg och vi av en slump råkade lyssna på slutminuterna av ÅFF:s avgörande match mot Vasalund. Och tydligen hade mitt sagoberättande varit effektivt, hon levde sig med och nästan jublade när till slut målet kom. Och hon förstod när Ralf Edströms röst bröts av rörelse att: Ja, en fotbollsförening kan faktiskt ha en själ. Och, ja, jag var ganska bra på huvudet i barnaåren. "Pax för att vara Raffe!". Patrik Selsfors
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje