Efterlyses: tempo
PALACE KROGSHOWMagic Night med SoulfightersPublik: 100 personer
- Han får 600 spänn svart, säger Eriksson.
Sedan börjar densamme sjunga Tom Jones klassikern "It"s not unusual". Vilken röst! Är det den gamle själv som står på scen? En perfekt uppvärmning hinner man tänka sedan lämnar karln scen!?
krogshow
Skulle det inte börja? Det kanske bara var en uppvärmning? Det kommer säkert igång snart, lugnar man sig själv med. Det är bara discjockeyn med afrofrissan som spelar musik på låg nivå som är kvar på scen. Det kanske inte var premiär ikväll? Är det generalrepet? Efter ett tag börjar tålamodet tryta hos många av gästerna som är där för att se en krogshow! En av de är så ivrig att han till och med nöjer sig med sin bordsgranne.
- Du kan väl gå upp på scen, säger han samtidigt som han lockar med lite jordnötter.
Då är det dags för andra låten denna kväll. Eriksson sjunger en Engelbert Humperdink-låt med samma härliga sångröst som tidigare. Man bara njuter. Fast inte så länge, han lämnar scenen igen. Ja, du läste rätt. Det blir ännu en paus. Och så håller det på fram till klockan 22:00. Då har redan många av gästerna hunnit lämna lokalen. Någon har till och med varit framme hos undertecknad och beklagat sig.
Skulle man bara bedöma det Soulfighters åstadkommer när man väl är på scen blir det högsta betyg. Sånginsatserna är briljanta. Snacket med publiken är övertygande. Även de gubbar som ibland kommer in håller. Till exempel kocken som har lagat maten men missat bussen till Göteborg. Bra dragen berättar han vad vi ätit. Men varför i herrans namn dessa pauser? Varför håller man inte ihop showen? Ja, det frågade nog sig samtliga denna kväll.
När det väl är igång så får vi verkligen en krogshow. Men det är alltså en och en halv timme efter utsatt tid! Soulfighters koncept bygger på att erbjuda publiken högklassig sång kryddat med stora portioner humor. Det lyckas man med. En herre som kallar sig för Soulman äntrar scenen och bjuder på en högexplosiv dans där både ben och armar far omkring åt alla möjliga håll. Vi får ledmotivet till 70-tals deckaren Baretta; Sammy Davis jrs The Sparrow. Då börjar många klappa. När sedan tempot dras ned med Temptations "My girl" kommer allsången igång på allvar. Publiken börjar dessutom gunga från sida till sida med händerna i luften. När man bjuds på detta är det otroligt synd att pauserna som trasade sönder showen till en början dominerar helhetsintrycket.
Så jobbar vi med nyheter