Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Efter offret Gärdestad - medierna jagar vidare

KENNETH Gärdestad/
KEIJO Liimatainen
Jag vill ha en egen måne
Boken om Ted Gärdestad
Forum

Ted i mitten av 70-talet i jeansjackan, den truligare Ted med gitarr är från början av samma decennium. "Sanningen om mig själv är som min egen skugga" skriver han själv.

Ted i mitten av 70-talet i jeansjackan, den truligare Ted med gitarr är från början av samma decennium. "Sanningen om mig själv är som min egen skugga" skriver han själv.

Foto:

Kultur och Nöje2006-01-12 06:00

En ny bok
Ted Gärdestad var ett musikaliskt underbarn som blev tonårsidol och en av Sveriges rikaste ungdomar, hemföll åt religiöst svärmeri, blev sinnessjuk och till slut begick självmord. Hans liv skildras av brodern Kenneth i denna vackra och rikt illustrerade bok som också ger inblickar i den värld där idoler och populärmusik skapas.

Ted var bara fyra år när han sjöng sin pappas låtar till broderns gitarrkomp. Som tioåring var han med i adventskalendern och spelade dragspel i Hylands hörna. Som tolvåring filmade han mot Bibi Andersson och som sextonåring drog han smockfullt hus på Liseberg och blev tvungen att smyga ut bakvägen undan hänförda beundrarinnor.

I musikskapandet samarbetade han med brodern Kenneth som skrev texterna till Teds melodier. Ted tog jobbet på största allvar. Han måste mena varje ord han sjöng. Bröderna lade ner en månads arbete på varje låt utom på Klöversnoa som de gjorde på fyra timmar.

Jag vill ha en egen måne låg på Svensktoppen 1972. Den fanns på debutskivan Undringar som erövrade Diamantskiva efter 50 000 sålda exemplar. 1978 hade intresset för Ted svalnat. Kritikerna var mer intresserade av vänsterpolitik än av musik, skriver Kenneth, som bannlyste all politik i sina och broderns låtar.

1979 tävlade Ted i schlagerfestivalen med Satellit. Han låste in sig på toa med krånglande nerver, sen gick han ut och sjöng och vann.

Senare delen av boken är en skildring av psykisk sjukdom och ett samhälle som har svårt att hantera sådant.

Hela livet sökte Ted sitt inre jag, skriver Kenneth. Han drabbades av skvaller och förtal och kände sig förföljd. Han hörde röster och samtalade ibland högt med dem. Det hände att han blev våldsam och krossade fönster och skivor, slog in dörrar, kastade tegelsten mot damer på Östermalm och försökte strypa sin bror.

I sitt sökande tycks han ha mötts av sämsta möjliga rådgivare. I USA hamnade han i händerna på Bhagwan-rörelsen som tog ordentligt betalt och fick honom att byta namn till Upsani som skulle betyda "kärleksfullt förhållande till hela existensen". Han tycks också ha tagit intryck av Per Ragnar som citerar sig själv i boken: Glöm inte vad vi tror på. Livet efter detta är en fortsättning på samma tillvaro i en annan sfär.

Det går att sälja tidningar på mänskligt lidande, och massmedier ställs sällan till svars för vad de ställer till med.

Efter Palmemordet gick ryktet att Ted var identisk med 33-åringen och alltså möjligen skyldig. Den svenska pressen visste vem 33-åringen var - han fanns med namn och bild i norska tidningar - men det teg man med. Tidningarna visste också att Ted var utomlands vid tiden för mordet. Aftonbladet kallade i en rubrik Bhagwan-rörelsen för TED GÄRDESTADS SEKT. När Kenneth och hans far protesterade slog chefredaktören näven i bordet och röt "Tror ni att ni kan komma hit och strypa yttrandefriheten!?"

Det var 1986 och chefredaktör var Yrsa Stenius. Antagligen syftar Kenneth på redaktionschefen Thorbjörn Larsson som mera troligt slår nävar i bord.

När första plattan på 13 år, Äntligen på väg, gavs ut 1994 bad Aktuellt Ted om en intervju. Han ställde upp på villkor att det inte skulle handla om Bhagwan eller Palmemordet. Tv-reporterns första fråga blev: "Ångrar du inte Bhagwan?" Efter detta gick Ted tillbaka in i en psykos, berättar Janne Schaffer i boken.
Av medierna hade Ted inget gott att vänta. En journalist påstod att Ted var lasermannen. Snacket gick och Teds sjukdom förvärrades. Hösten 1996 glömde han texter och spelade fel på repetitionerna, men sina framträdanden klarade han perfekt.

Kenneth Gärdestad undviker att berätta hur Ted tog sitt liv. Läsaren får lägga pussel med spridda uppgifter i boken.

Den 18 februari 1998 instiftades Ted Gärdestads minnesfond som denna dag (Teds födelsedag) varje år delar ut ett stipendium till musikskapare som är under 25 år och själva framför sina låtar på svenska. Den som vill söka stipendiet (f n 50 000 kr) kan kolla på nätet: www.tedgardestad.com.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!