Efter äventyret

I uppsättningen av Simon Stephens pjäs är man hela tiden på spänn. Känslan ligger på ytan - något kommer att hända och det är något våldsamt, ont, något avgörande fel.
Fast egentligen har det redan hänt.
Och man undrar, var börjar kriget.
Danny har kommit hem till sitt gamla England med nya, djupare, hemskare livserfarenheter. Han darrar. Han kan inte prata om det som hände. Drömmarna jagar honom. Han söker kärlek från gammal flickvän, från bror, från en liten söt flicka, från någon - hans ögonblick av lätta skratt och skämt lurar ingen.
Det här är en skadad kille.
Även om det säkert fanns problem redan innan han hamnade i Basra.
Som det måste finnas och upplevas för alla de unga som lockas av äventyret och som en 20-årig man uttryckte det i DN just igår, "bättre än att sitta och ruttna på ett kontor".
Men inte vill vi att vår bror, far, son, fästman ska vara med om det här - men det är ju just de som plötsligt blir torterare, finner sig roas av misshandel, kan utföra vidriga dåd. Abu Ghraib.
Simon Stephens skrev pjäsen på kort tid efter tunnelbanedåden i London.
Krigsskadade som återvänder, vem tar hand om dem? Inte de andra, de som säljer vapen och ammunition illegalt, de som söker spänning i sexvariationer, inte föräldrarna som han en gång flytt, var finns befrielsen?
Danny irrar och söker, kanske är det inte stor sak för honom att skjuta, han säger ju det, dom ska skjutas, i ansiktet. Något får han säkert ut redan av att säga det.
Salongen på Stora teatern är som en spegel. Skådespelarna behändigt närvarande hela tiden, på de röda sammetsstolsraderna. Varje personbyte sker med en skräll.
Jesper Barkselius spelar med all närvaro, direkt i repliken, han är lysande. Kroppen spelar med orden, spänningen finns i och omkring honom och är påtaglig.
Hans bror Tobias Almborg är mjukisen som är lite annars, väcker känslor av ömhet, inte kan väl han förstå, bara visa att han älskar sin bror, som alltid. Hans karaktär är också nära och levande.
Den rädda flickvännen också, redan breven från kriget skrämde henne, hon vill inte, vågar inte och det visar hon, Therése Angleflod tydligt. Hon klarar sig, men det gör inte den "blattetjej" som spelas av Oldoz Javididi, här blir Danny åter den skräckslagna och livsfarliga soldaten och det blir katastrof. Javidi visar sitt obehag och sin värnlöshet och det bär åt helsike.
Det är vidrigt. Claës Weinar gör en Paul som tjänar på såna här typer, klart han säljer ammunition till vem som helst, lika lätt som han sätter på småflickor.
Pengarna rullar och ändå talar han som en predikant med drag av "grinig gammal gubbe" en lång lång monolog som drar in både krigshetsen, upprustningen, miljöförstöringen och kanske försöker han fria sig själv.
Det är lite oklart, han driver sitt exakta spel så det nästan blir en uppvisning, men vem är han? Och vilka är de här människorna omkring Danny annat än vi alla som kan anklagas för att låta de vidriga krigen ske.
Kanske kan vi säga att det var ju England. Eller Danmark. Några andra.
Men det håller inte. Allt är vidrigt. Våra små EU-soldater är också med.
Krig och terroristjakt föder terrorister, ingen kan säga emot. Jag tror det är det pjäsen vill säga.

Efter äventyret

I teaterprogrammet finns listat siffror från Irakkriget. När man så blir påmind om offer och skador och kostnader i liv och annat blir pjäsens innehåll inte lika absurt. Eller: Det absurda blir neutraliserat.

I teaterprogrammet finns listat siffror från Irakkriget.
När man så blir påmind om offer och skador och kostnader i liv och annat blir pjäsens innehåll inte lika absurt. Eller: Det absurda blir neutraliserat.