ENRON
Av: Lucy Prebble
Översättning: Nils Gredeby
Regi: Hilmar Jónsson
Scenografi: Magnus Möllerstedt
Koreografi: Cynthia Kai
I rollerna: Willy Boholm, Jesper Barkselius, Caroline Harrysson, Patrik Voigt, Therese Angleflod, Maurits Elvingsson, Liselott Lindeborg, Victor von Schirach, Peter Sundberg, Stina von Sydow, William Wahlstedt, Hedda Celander
Skandalföretaget Enrons historia bjuder på dramatik av stora mått. Men att göra dramatik av historiens största företagskollaps är en annan femma. Få dramatiker har gett sig på att skildra den ekonomiska marknaden, men det brittiska dramatikerstjärnskottet Lucy Prebble gör ett imponerande försök.
Energiföretaget Enron betraktades i många år som ett av USA:s mest framgångsrika och innovativa företag.
Men det hela var ett luftslott - bakom den framgångsrika fasaden fanns ett omfattande redovisningsfusk, ett svart lådsystem, där en rad företag konstruerats enbart för att svälja skulderna från huvudföretaget.
I Östgötateaterns uppsättning kastas räkenskaperna ner under scengolvet där en halvgalen finanschef - utmärkt spelad av Patrik Voight - och ett koppel märkliga fantasidjur sätter tänderna i dem.
Jesper Barkselius gör den stora rollen som Enrons koncernchef Jeffrey Skilling. Han framställs trovärdigt som en nörd på gränsen till socialt inkompetent som får sin revansch när han når toppositionen i företaget. Enrons grundare, cowboykarln Ken Lay, övertygande och coolt spelad av Willy Boholm, väljer av någon outgrundlig anledning att satsa på honom - istället för Claudia Roe (Caroline Harrysson) som ville driva företaget mer traditionellt med förankring i verkligheten.
Jeffrey Skilling förlitar sig på andra koncept, och är den som lanserar idén om "mark to market", vilket innebär att framtida intäkter bokförs som tillgångar. I framgångens sken blir han självsäker och arrogant, men när han börjar tappa kontrollen, och korthuset darrar, ser vi hur han blir paranoid och kraftlös.
En av de scener som dröjer sig kvar är den där Willy Boholm som Ken Lay på ett världsfrånvänt vis vägrar se att bubblan är på väg att brista. Han kommer dragande med två tygprover till det nya företagsplanet, och vill fortsätta prata tygfärg trots att Jeffrey Skilling är i upplösningstillstånd då en reporter börjat ställa frågor kring företagets transaktioner.
Men pjäsen dröjer inte kvar vid den psykologiska gestaltningen. Ett historiskt skeende ska redovisas - även om det sker snyggt och snabbt med t ex korta nyhetsrapporteringar av händelseförloppet - blir föreställningen en aning långdragen.
En behållning är den slagkraftiga sceniska gestaltningen. Man arbetar effektivt med en enkel scenografi och teatrala grepp i regin som understryker de absurda dragen i våra ekonomiska system och Enrons galna redovisningsmanövrar.
Bland annat används en snurrande skiva, där börsmäklare, revisorer och en snabbjoggande Jeffrey Skilling far fram. I den nya ekonomin har de fysiska varorna på löpande bandet ersatts av analytiker och snabba beslut.
Enron är en sevärd berättelse om en företagskollaps där Jeffrey Skilling inte var den ende förloraren med sitt 24 år långa fängelsestraff. De 21 000 anställda vid Enron fick sin lön i aktier som blev värdelösa, pensioner och drömmar om en tryggad framtid gick fullständigt om intet. Några av dessa offer får här ett ansikte, även om pjäsen framför allt är en berättelse om girighet och vansinne.
