Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Dynamitgubbe med sprängkraft

Foto: Patrik Larsson

Kultur och Nöje2009-06-15 03:00
Mikael Mjörnberg
Det är värdelöst med för långa gig. Det får hellre vara lite för kort. Så sa Jerry Williams i Folkbladet i lördags och berättade att showen komprimerats efter detta.Nog är det så när hans ensemble med Martin Stenmarck, Annas Sise och Karin Wistrand framför kompbandet Fatboy kliver upp på scenen i Lejongropen. Tempot är högt, låtarna går nästan in i varandra och det dröjer en hel halvtimme innan någon på scenen ens säger ett ord till publiken.Ändå känns det lite sömnigt. Ja, ni läste rätt. Mitt i det hetsiga tempot där så många korta låtar som möjligt ska klaras av så snabbt som möjligt känns det hela en aning segt och släpigt.
Kanske beror det på att artisterna bara står där uppe och bränner av låt på låt utan att interagera med publiken, kanske på att Jerry Williams själv långa stunder kliver ut och vilar sin 67-åriga kropp i kulisserna och låter polarna sköta showen.Fatboy är ett enormt kompetent och på sina håll också väldigt svängigt kompband som transformeras till anonym utfyllnad när de tillåts sköta underhållningen på egen hand och Martin Stenmarck känns mest bortkommen i det här sammanhanget. Han är ingen rockkille, det blir extra tydligt när han står bredvid Mr Dynamite himself.Ändå är det förstås småtrevlig underhållning. Anna Sise är så glad att det känns som om hon ska explodera där hon dansar fram över scenen och riktiga höjdpunkter finns.När firma Stenmarck/Wistrand bränner av Billy Idol-klassikern "White Wedding" och senare under showen även "Real Wild Child" (i original utgiven av Johnny O’Keefe under namnet "The Wild One" 1958) vilar en elektrisk känsla i luften.Och så har ju majoriteten av den stora folksamlingen kommit för att jubla åt Jerry Williams. En första smak av det får vi när han gör en känslig version av "Who’s Gonna Follow You Home" och därifrån taggar showen upp.Under andra halvan höjs kvaliteten på låtarna och det blir mer tryck i artilleriet. Att det sker i samband med att dynamitmannen tar mer och mer plats är ingen tillfällighet.Två extranummer är väldigt snålt en kväll som denna, men de sammanfattar ändå konserten bättre än vad någon på scenen själv inser. Först ut är vanligtvis lysande "Did I Tell You" i en trött, slapp och okänslig version. Därpå följer paradnumret "I Can Jive" med sådan eld och intensitet att dagiset intill Lejongropen håller på att välta och folkets medtagna campingstolar sviktar.Precis sådan är kvällen. Ömsom trött, ömsom oerhört sprängkraftig.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje