Dumas - en klassisk textförbättrare
Foto:
Den välvilliga kulturredaktören gav mig några veckors respit. Jag funderade och funderade, vandrade varv efter varv kring bokhyllorna hemma.
Ett tag var jag inne på bibeln. Den var allt för omfattande. Jag tänkte på något evangelium. Jag hade svårt att välja.
Luthers katekes var aktuell en stund innan jag helt övergav den religiösa biten. Katekesen har onekligen påverkat allas våra sätt att vara antingen vi är medvetna om det eller inte.
Sagoböcker lockade några ögonblick. Sedan tänkte jag på Sörgården och Vill du läsa, åtskilliga svenskars första inblick i bokstävernas värld.
Jag var inte helt nöjd med valet. Det blev en bokrunda till. Då fann jag Alexandre Dumas i ett undanskymt hörn.
Aha, tänkte jag. Greven av Monte Christo uppskattade jag som 12-13-åring. Jag fängslades då av den gåtfulle greven som ingen egentligen kände och som den gode ordnade allt till det bästa i Paris äventyrliga 1800-talsvärld.
Alexandre Dumas den äldre levde 1803 till 1870. Han var mulatt, resultatet av en otillåten förbindelse mellan en av Napoleons generaler och en afrikanska, sekreterare utan ordentlig utbildning.
Som 27-åring skrev han teaterstycket Henrik III och hans hov. Över en natt blev han berömd och pjäsen gjorde succé.
Han klarade inte riktigt berömmelsen. Det gick många år utan att han lyckades skriva en spelvärd pjäs. Han skrev bara för teatern den här tiden.
Så en dag i 40-årsåldern mötte han Auguste Macquet. Denne var lärare och skrev historiska romaner. Han visade ett torrt, tråkigt och oläsbart manus för Dumas.
En författarfabrik var född. Macquet skrev bakgrunden med historiska fakta. Dumas strök, finslipade, utvecklade dialog och skapade spänning. Och sedan knöts fler till fabriken.
Första samarbetet mellan Macquet och Dumas blev De tre musketörerna. Bokens hjälte DArtagnan invecklar sig i väldiga äventyr med de tre musketörerna. Romanen kom ut 1844-45. Ofta kom Dumas romaner ut som följetonger, därav utgivning under ett par år.
Även Dumas andra klassiker Greven av Monte Christo kom ut de här åren.
Själv var jag i mina tidiga tonår mer förtjust i Greven av Monte Christo än i De tre musketörerna.
Jag såg nyligen ett avsnitt i en tv-serie Greven av Monte Christo och blev mycket besviken. Tempot var långsamt och handlingen ganska tråkig.
Jag bläddrade åter i boken som jag inte läst sedan tonåren. Jag fann att jag inte längre fann romanen så där väldigt läsvärd.
Dumas skrev på 20 år 400 romaner och 35 skådespel. I dag tycker jag nog att en del andra romaner är betydligt mer spännande och läsvärda än de två klassiska ungdomsböckerna.
Det finns exempelvis en äventyrs- och kärlekshistoria som heter Den svarta tulpanen med handlingen förlagd till 1600-talets Holland. Den handlar om en blomsterälskare och den kvinna han älskar samt om en tävling för att driva fram en svart tulpan. Eftersom priset i tävlingen är en mycket stor penningsumma blir det en bitter kamp mellan de tävlande med många intriger och där hjälten en tid hamnar i fängelse. Den svarta tulpanen lär vara en av Dumas mest lästa böcker.
Dumas stal friskt från andra författare. I våra dagar skulle han ständigt ha varit invecklad i upphovsprocesser. Nu svarade han bara dem som kritiserade lånen att han förbättrat texten. Eftersom han faktiskt hade rätt lät sig kritikerna som oftast nöja.
Alexandre Dumas den äldre har vi berättat om, sonen Alexandre Dumas den yngre levde 1824-95. Hans främsta verk är Kameliadamen. (1848, till svenska översattes den först 1927). Den yngre Dumas började skriva äventyrsromaner i sin fars anda utan att lyckas. Det var först när han gav sig på teater han slog igenom. Efter Kameliadamen skrev han fler stycken med socialt engagemang. Han banade väg för Henrik Ibsen genom sitt sätt att skriva dramatik.
Om sin far sade sonen med tanke på all kritik: Min far är en flod. Man kan orena i en flod.
Alexandre Dumas den äldre var en levnadsglad person som när han inte skrev, slogs i gatustrider, duellerade, älskade med många kvinnor, dansade, jagade, fiskade, lagade mat och skrev kokböcker, drack vin, processade, förtjänade tio miljoner franc och gjorde av med elva.
Han beskrivs som godmodig och lättsinnig. Trots att han spred smaklösheter omkring sig blev alla betagna av honom. Han hade lätt för att skriva, lätt för att leva, lätt för att skratta - allt var så oemotståndligt lätt hos Alexandre, heter det i en biografi.
Så jobbar vi med nyheter