Duktiga flickor
Och det gjorde man i så många fall, från Tyskland, från spanska inbördeskriget och så vidare.
Bang blev också kändis, hon fick ju scoopen, hon fick träffa folk i nyckelpositioner och hon vågade försätta sig i livsfarliga situationer och var medveten om att det var just vad hon gjorde. Driven av någon sorts journalistisk plikt, eller förmodligen mer lust, att rapportera, att slå någon annan, att vara först, att söka sanning, att få veta.
Kändisskapet hade den gången mycket att göra med att hon var kvinna på fältet, något som dels öppnade dörrar, dels krävde att hon var bättre än männen för att bli trovärdig.
Jag är naturligtvis inne på Åsne.
Som utan tvekan har gjort imponerande journalistiska jobb från både Afghanistan och från Bagdad. Kritiken har kommit från sårade gubbar som tycker att man ska få veta mer om flygvapnets strategi, om gruppformationer och mussilpotenser, sådant som krigshistoriska författare vet massor om.
Vi som på det här absurda viset nuförtiden, ser kriget på tv, vi minns människorna, de arga, de jublande, de som bor i "byen" som ju numera kallar Bagdad, de som "av misstag" fått sin tillvaro söndersmulad. Vi får en aningens känsla av vad det handlar om.
Vi svänger oss nu med en nynorsk som talar om gruesomt eller morsomt. Vi kan vår Åsne. Tycker att hon är ett lysande föredöme, att det är bra att hon finns, att det har känts rätt och riktigt när man läser att hon tjänar mycket pengar.
Väldigt konstiga kommentarer har förekommit, som om man skulle bli avundsjuk på en frilansare som lyckats sälja sig. Det vanliga är att fasta redaktioner snor frilansares förslag och hjälpligt gör om reportagen själva. Att Åsne lyckats få våra radio- och tv-kanaler intresserade beror ju på att hon är en duktig journalist. Och som någon skrev: vem skulle ha frågat Arne Thorén vad han tjänade eller om han ville att hans barn skulle vara lika "tuffa" som han.
Och ändå blir det lite mycket. Då när det handlar om alla intervjuer i tv och tidningar, om en massa skitfrågor som inte har med hennes jobb att göra, om hennes familj och "om hon inte var rädd".
Sådant frågar till exempel flera av kvinnorna på tv, de som är redaktörer och motorer i kvällarnas nyhetssändningar. Måste dom?
Jag hörde en kvinnlig reporter rapportera från Zimbabwe. Från Mugabes terrorregim och även hon fick frågan om det var "farligt". Ja, sa hon, det är annorlunda nu, journalister får ju inte vara här, det går inte att åka in i de svarta kåkstäderna och prata med folk som var möjligt tidigare. Angiverisystemet och våldet är vardag.
Vem skriver om henne?
Har alla glömt rapporterna från Syd-afrika av den så duktiga Marika Griehsel. Eva Elmsäter och många andra. Åsne ingår i en fin tradition.
Hon borde inte vara så snäll och ställa upp för alla som vill har en "exklusiv" med henne.
Så jobbar vi med nyheter