Dublin minns sin store son
Det är hundra år sedan dramatikern och Nobelpristagaren Samuel Beckett föddes och Irland firar med festival och flaggor.I Sverige är intresset svalare, men en rad svenska dramatiker och regissörer kan vittna om hans betydelse.
Samuel Beckett beskrivs som den absurda teaterns fader och som en förnyare av teatern. Han skalade bort allt utom det väsentliga. 1969 fick han Nobelpriset. I vår är det hundra år sedan han föddes.
Foto:
50 år senare röstades Becketts debutpjäs fram som 1900-talets främsta pjäs.
Hundraårsjubileet av Samuel Becketts födelse är en stor händelse i Irland och Storbritannien. Mängder av teatrar och institutioner uppmärksammar författaren, dramatikern och Nobelpristagaren, trots att han tillbringade större delen av sitt liv i Frankrike. Under hela april pågår Beckett Centenary Festival i Dublin, med teateruppsättningar, foto- och konstutställningar, filmer, seminarier och uppläsningar.
Enligt biografierna är det den 13 april som är själva födelsedagen. Men huruvida Beckett verkligen föddes då ifrågasätts ibland, vissa misstänker ett arrangemang. Folkbokföringen fungerade sisådär på Irland och det kan ha varit den 13 maj i stället. Beckett själv föredrog 13 april, då var det både långfredag och fredagen den 13:e.
Ingen stor sak i Sverige
Här i Sverige ger Radioteatern "Askglöd" i regi av Karl Dunér och radioprogrammet "Biblioteket" sänder ett specialprogram om jubilaren. Dramaten arrangerar uppläsning på hundraårsdagen.
Regissören Karl Dunér, med en rad uppmärksammade Beckettuppsättningar bakom sig, tror att vår Ibsentradition, med den psykologiska teatern, kan vara en orsak till det svala intresset.
- Han är inte krävande eller svår att förstå. Men pjäserna kräver mycket av regissör och skådespelare. I mycket dramatik kan man småljuga och fylla på med gester. Men med Beckett är det som att spela falskt på en fiol. Det blir plågsamt tydligt när man spelar dåligt, säger Karl Dunér.
Han skulle ha satt upp Becketts "Slutspel" på Stockholms stadsteater med premiär den 13 april. Uppsättningen har skjutits upp, men Karl Dunér tror inte att Beckett skulle ha opponerat sig.
- Han tyckte nog att sådant är högeligen larvigt. Han var ganska generad över den typen av uppmärksamhet och kom till exempel inte till Sverige för att ta emot Nobelpriset.
Ny biografi
Nyligen har också en helt ny bok kommit ut på engelska. I "Beckett remembering, remembering Beckett" får vi ta del av Becketts egna minnen från barndomen, tiden i Paris med James Joyce och motståndsrörelsen under kriget, men också en rad berättelser från människor som under åren mött Beckett.
Bland andra skriver svenske Jan Jönsson om sin uppsättning av "I väntan på Godot" med fångar från Kumlaanstalten i rollerna. Fångarna rymde i samband med premiären och föreställningen fick ställas in. När Jan Jönsson berättade för Beckett vad som hänt skrattade han länge och väl och svarade: "Det är det bästa som någonsin har hänt med min pjäs sedan jag skrev den!"
Andra som minns Beckett i boken är författarna J M Coetzee och Paul Auster och skådespelerskan Jessica Tandy.
Bodil Malmsten influerad
En svensk författare som gärna berättar om hur Beckett inspirerat henne är författaren och dramatikern Bodil Malmsten. Under en Beckettfestival i Dublin 1991 satt hon i publiken och ett resultat blev diktsamlingen "Inte med den eld jag har nu". Titel är hämtad från en rad i Beckettpjäsen "Krapps sista band".
Vad har Beckett betytt för dig som dramatiker?
- Att våga. Att orka. Att veta att det inte finns något att säga, att det är bäst att hålla käften, men att inte hålla käften. Att veta att det inte finns något som heter lyckas, eller komma fram till. Att det inte är någon tragedi. Att det måste finnas humor, en strimma, en kontrast, svarar hon via e-post.
På frågan om Becketts storhet skriver hon att han skalade bort allt utom det väsentliga, och visar på några rader som hon översatt, ur "Mercier och Camier":
"Om vi inte har något att säga," sa Camier, "låt oss inget säga."
"Vi har inget att säga," sa Mercier.
"Varför kan vi inte säga det då?" sa Camier.
"Vi kan inte," sa Mercier.
"Då får vi väl vara tysta," sa Camier.
"Men vi försöker ju."
Så jobbar vi med nyheter