Hösten 1999, en vanlig vardag. Jag skyndade hem från skolan, plockade upp telefonen och ringde pappa som fortfarande var på jobbet.
- Jag vill ha en hund, sa jag.
Tidigare den veckan hade vi träffat dig för första gången. Du hade inget namn då, vi kände igen dig på en klick nagellack i pannan. När dina syskon busade och bet varandra i öronen tassade du fram till oss. Jag älskade dig direkt. Det fanns inga tvivel - så som det brukar göra med kärlek.
- Vi har redan bestämt att vi ska köpa honom, svarade pappa, eller i ditt fall husse.
Jag fick en lillebror. Jag fick dig, Norton.
Familjen blev fem. Du hade inte vårt blod men blev precis som oss. Jag vet inte när eller hur men helt plötsligt var du en Engström. En orolig själ med det där stora hjärtat.
Kommer du ihåg den där gången i Smedby? Jag var ledsen och föll ihop på hallgolvet.
Först trodde du nog att jag ville leka. Det var ju så du och husse brukade göra. Han underst och du ovanpå. Men det här var ingen bilda hög-lek. Du såg mina tårar och gick fram, sänkte huvudet och hivade ut din tunna tunga. Jag hade känt det tusentals gånger tidigare. Den varma, blöta och lite smutsiga känslan. Din tunga var en tröst. Du stannade bredvid mig tills mina kinder var torra igen. Ord var överflödiga och du som ändå inte kunde prata gjorde nog i att bara ligga där. Jag kan inte komma ihåg hur det var när du inte var här, Norton.
Att säga att du var speciell känns inte tillräckligt - men ärligt talat, Norton, jag vet inte hur jag annars ska kunna förklara. Allt på ditt sätt, inte för många klappar och inget ligga under bordet. Varför skulle du sitta, rulla runt och gå fot bara för att vi sa till dig? Du var speciell.
Sen gick det fort. För fort. När ditt ben blev dåligt, när du började halta, ville ingen av oss förstå. Det orimliga, det overkliga i att ditt skall inte längre skulle finnas. Att du inte längre skulle möta oss med mattan i munnen när vi kom hem eller att dina öron inte skulle ta emot våra hemligheter.
Men oj vad du kämpade. Var det för vår skull? Norton?! Norton?! Din hörsel försvann och ditt stora hjärta tog slut. Du ville det här, eller hur? Dina ögon sa i alla fall det.
Vi satt tysta i bilen hela vägen in till stan. Jag ville bara höra dig andas, din luft skulle ju snart ta slut. Du var så duktig. Mamma bjöd på julskinka, kommer du ihåg?
En lugnande spruta. Sista pussen. Du lät oss alla klappa dig samtidigt fast du inte tyckte om det.
Så nära.
Du blev tung och orkade inte stå. Alla på knä. Alla med tårar. Och så den dödliga dosen. Livet försvann ur dina bruna ögon.
Jag saknar dig så sjukt mycket.