Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Drömmer bort från snömodden

Snö, snö, snö...jag stretar fram i modden i mina stora kängor med pensionärsdubbar fastspända med snören. I morse flög ena kollegan till Egypten och den andra är i Indien sedan flera veckor, väninnan är nyss hemkommen från Bahamas. I Dagens fråga svarade tre av fem att de är trötta på vintern och har planerat resor till sol och värme.

Foto:

Kultur och Nöje2010-02-16 03:00
Anette Kindahl
Modden står mig upp till knäna och jag slinter till när jag försöker ta mig över en vall, för att nå säkerheten på den oplogade trottoaren, när slirande bilister vill ha tillgång till körbanan. Hukande spejar jag upp mot takåsarna i varje gathörn för att undvika att spetsas av en fallande istapp, går omvägar när jag hör traktorernas envisa brummande för att inte komma i vägen för ett backande monster och mosas i snön och hela tiden fortsätter snöflingorna att falla. På min första solsemester, i tonåren, åkte jag och mamma till Eilat i Israel. Det var under sportlovet och i veckor hade det planerats hur vi skulle kombinera vinter- och sommarkläder på bästa och minst utrymmeskrävande sätt. I vinterstövlar och vadderad täckjacka klev jag av i ett ökenområde som påminde om bilder från månen och svettades i en rigorös säkerhetskontroll innan vi kom på charterbussen som skulle ta oss till hotellet. Där kunde vi knöla upp våra vinterkläder på hatthyllan och sjunka ner på sätet i t-shirts som vi bar längst in, under alla klädlager. På kvällen satt vi i hotellets lilla trädgård och förundrades. Men dan därpå hade kroppen ställt om sig och det skarpa solskenet kändes helt naturligt, så självklart att när vi från en telefonkiosk ringde hem till de kvarlämnade familjemedlemmarna, pappa och bror, utan att få svar, tittade på varandra och sa: - Dom sitter säkert ute i hammocken och hör inte telefonen. Det dröjde flera sekunder innan vi insåg och brast i skratt över vår dumhet. Utemöblerna var inplockade i förrådet sedan flera månader, var än pappa och brorsan höll hus, så inte var det i hammocken. Världen krymper och årstiderna slätas ut, i alla fall har det känts så de senaste åren, innan Den Stora Vintern kom och allt prat om klimatförändringar glömdes bort. Nu vet jag att vi är flera som drömmer om en sådan där långsamt, porlande, droppande vår, som börjar med dagsmeja, fågelsång och blåvitt ljus. Snödroppar längs husväggarna, doften av jord och små blåsippor i äggkoppar. En riktigt Bullerbyvår, som de när jag var barn och vi lekte vid varje bäck vi kom i närheten av. Det strömmande vattnet fick oss att prova flytförmågan hos allt vi kom åt, vantar och tomflaskor, träpinnar och barbiedockor. Det var den våren jag förlorade gammelbarbien. Den allra första dockan, som om hon överlevt vårsimmet, idag kanske skulle varit värd en liten förmögenhet. Då kunde jag sålt henne dyrt på någon nätsajt för barbienördar och använt pengarna till en resa långt bort från snömodden. Till ett ställe där solen skiner och jag skulle lyxa vid en turkosfärgad pool, sippande på en paraplydrink i chockrosa, som en annan docka.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje