Drömmen om sommarhus
Att sen ett gäng rostiga bilar, containrar, och tusentals ölburkar var spridda på tomten var väl inte så farligt. Vi åkte tillsammans för att tjuvkika igen, men då var det något som inte kändes helt ok. Läget var visserligen precis så fint som maken uttryckt.
Men i brevlådan låg post, fast kronofogden intygat att ingen bodde där. En stig var upptrampad i snön och framför fönstren hängde täcken så det inte gick att se in. Så äntligen kom den allmänna visningen. Det första vi mötte var en polisbil som svängde ut från gården.
Väl inne på tomten stod en klunga upprörda människor (vi var inte de enda som tänkt göra ett klipp). De undrade om "gubben" ingick och snart insåg vi vad de syftade på. När vi klev in i stugan möttes vi av ett stort rufsigt monster som vrålade att vi skulle torka av oss om skorna (fanns inget att torka på) annars skulle han minsann slänga ut oss.
I handen höll han en starköl och han meddelade att han hyrde huset och INTE tänkte flytta. Skrämda gick vi husesyn.
Det var totalkaos. Allt, då menar jag verkligen allt, låg slängt på golvet, ja, det var riktigt snuskigt. Vi insåg plötsligt att bakom den här auktionen fanns säkert en mycket tragisk historia.
Ortsborna som kommit för att se det beryktade huset berättade om konstiga människor som bott där. "Vem vet vad som ligger nedgrävt i trädgården?" sa någon. Tror de syftade på droger. Bara att inse att här skulle jag inte kunna koppla av en sekund.
Den stackars fogden fick ta emot mycket skäll av "lurade" spekulanter medan maken och jag smög iväg till bilen, förvissade om att ett sommarparadis med så höga krav som vi har, kommer att fortsätta vara en utopi. Kanske lika bra det, ibland är det bäst att bara drömma! (Förresten ställdes auktionen in.)
Så jobbar vi med nyheter