För många är Frank Sinatra kungen och få sångare om ens någon har sedan slutet av 1940-talet kunnat ta upp kampen med honom. Christer Sjögren försöker inte ens. Det hade varit dömt att misslyckas och jämförelsen mellan de båda sångarna hade varit högst orättvis, men om Christer hade valt att sjunga en (1) Sinatra-låt, det kan vilken sångare som helst göra, men att sjunga aderton, det krävs det mod för att genomföra. Alltså, vare sig man vill eller ej, så sitter Sinatra på axeln och viskar i örat!
Nu klarar sig Christer Sjögren alldeles utmärkt i sitt Sinatra-program. Med Sandviken Big Band, dirigerat av Anders Berglund, i ryggen framförde han i bästa Las Vegas-stil Sinatras mest kända, populäraste och älskade hits: ”New York, New York”, ”The lady is a tramp”, ”A Summerwind”, ”Fly me to the moon”, ”That’s life”, ”Strangers in the night”, I’ve got you under my skin” och ”My kind of town” med flera. Christer har repertoarmässigt gjort det lätt för sig, han har undvikit mindre kända och kanske bättre låtar. Publiken i den fullsatta De Geerhallen älskar varje ton och stämningen är på topp.
Christer Sjögren får med beröm godkänt, men det märks att hans röst och artisteri har sina begränsningar. Ibland i höjdtonerna låter det lite väl ansträngt.
I de djupa partierna, som i ”Ol’man River” briljerar han med bastoner som kan göra vem som helst avundsjuk. Vad som också känns ansträngt är Christers poserande likt en body builder eller rockdiva á la Elvis.
I sina försök att verka internationell känns det enbart krystat. Likaså är Christers och Anders Berglunds mellansnack stelt och konstruerat. Ingen av dem har några skådespelartalanger.
Av Christers låtar stack tre ut över mängden; balladerna ”Nancy with the laughing face” och ”Smile” (den senare av Charles Chaplin) och ”As time goes bye” från filmen Casablanca. Ett plus också till ovan nämnda ”Ol’ man River”. Här fanns såväl scennärvaro och ambitionen att tillföra något nytt.
Sandviken Big Band lät ypperligt. I Berglunds racersnabba signatur till Melodi-festivalen 1980 briljerade bandet och flera av solisterna, bland annat tenoristen Ulf Andersson och altsaxofonisten Krister Andersson. Här kunde Christer och Anders inte låta bli att slänga en känga mot dagens Melodifestival.
I ”Something Stupid” fick Christer hjälp av Matilda Hansson. Matilda har en fin röst vilket hon också visade i sitt solonummer ”Orange colored sky”, som dock var numret för stort.
Sammantaget en trevlig om än inte sensationell konsert som avslutning på helgen.