Drivkraft: revansch
På onsdag släpps "Ett kolikbarns bekännelser", Håkan Hellströms tredje album. Sedan debuten har Hellström har blivit fem år äldre och osannolikt framgångsrik - men det är fortfarande revanschlusten som driver honom. För några år sedan ramlade han dåliga gatan fram, nu berättar han att "ni kommer att se er ungdom ruttna framför er".
Det känns som efter första skivan; jag har samlat och koncentrerat mig hårt", säger Håkan Hellström inför släppet av "Ett kolikbarns bekännelser". FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
Fem år. För fem år sedan var det någon som skrev jublande kärleksexplosioner om prinsessan Evas nylackerade skor - samma person som i dag konstaterar "Eva, jag behöver dig/mer än jag vill ha dig/och jag vill ha dig för gamla tiders skull".
"Inte hunnit lyssna"
Fem år är lång tid i en människas liv och åren mellan 25 och 30 är viktiga år, år som smyger sig på en. Man kan gå in i dem som ung vuxen och komma ut som bara vuxen utan att ens märka det. Är det vad Håkan Hellström har gjort? Han är, förstås, den siste man ska fråga. Själv vet han inte ens om hans texter på "Ett kolikbarns bekännelser" blivit allvarligare eller inte.
- Ja, är det så? Jag har inte hunnit lyssna. Jag lyssnar aldrig på en skiva direkt när den är klar, jag brukar vänta länge. Men det är möjligt att den är allvarligare. Det finns så mycket i texterna den här gången, mer som berättelser. Jag har berättat utifrån både egna upplevelser och fantasi.
- Självbiografi och fantasi är svåra för mig att skilja åt och jag försöker heller aldrig göra det. På den här skivan är mycket självupplevt - men mycket är fantasi också.
Ett spår som "Dom kommer kliva på dig igen" känns som om en sida ur en plågad dagbok gått vilse och av misstag hamnat i ett cd-texthäfte: "Jag fick lift ner till Malmö på ett Statoilflak... Sökte varje jobb... Dom sa du är för ung... En dag ringde en ´Klas´ från ett skivbolag och sa ´det kan nog bli nåt av dig´".
- Den är en uppräkning av olika situationer som jag dragit mig till minnes, situationer där jag tycker jag blivit orättvist behandlad och missförstådd. Det är en stark kreativ drivkraft, det är inte bara en klyscha med den missförstådde konstnären. Hämnden och revanschen är ofta det starkaste. Och kärleken så klart.
I sin långa lista i texthäftet tackar Håkan Hellström bland många andra författaren J D Salinger. Salingers "Räddaren i nöden" handlar om en ung man vars mellannamn skulle kunna vara just Missförstånd, Hämnd, Revansch.
Efter framgångarna med boken drog sig Salinger tillbaka till en eremittillvaro som han tillbringat med att sky all uppmärksamhet och skriva böcker som är oerhört mycket mer ointressanta än "Räddaren i nöden".
Både Hellström och Salinger hämtar sin inspiration i en begränsad tid av livet, i Hellströms fall i åren runt tjugo. Vad händer när man tömt sin bästa tid, när man hamnat så långt ifrån den att den förlorat all relevans?
- Min revolt har aldrig riktat sig mot föräldrar eller överhet utan mot mina jämnåriga kompisar: "Fan, ni förstår inte Taube" mitt under värsta indievågen. Det är sådana saker jag stört mig på. Missförstånden har rört sig på ett musikaliskt plan - "det här är bra och jag ska göra allt som står i min makt för att ni också ska tycka det."
- Och det har inte tunnats av. Jag vill fortfarande knocka. Rockmusik är fortfarande det bästa jag vet, jag har fortfarande den bensinen i blodet, jag tror aldrig den går ur.
I en gammal intervju från tiden strax efter genombrottet sa Hellström att han inte märkte så mycket av sitt kändisskap. Han levde i en bubbla och påverkades inte.
- Så där är det fortfarande. Jag lever ett vardagsliv. Jag går inte runt på gatorna så mycket, och när jag gör det tittar jag på mina fötter och vet inte vad folk tänker. Men mest sitter jag hemma med låtarna, hela året, varje dag.
- Däremot märker jag desto tydligare att vad jag än gör kan jag hamna på en löpsedel. Det kanske är positivt att de ändå bryr sig vad jag gör. Det finns smolk i den bägaren, men jag är van vid att dricka smolket.
Senast handlade det - igen - om stölder. En hemsida ägnades helt åt likheter mellan Hellströms låtar och andra, tidningarna hakade på och debatten var igång.
- Jag har aldrig stuckit under stol med att jag stjäl lite. Eller lånar. Men jag tycker att de här låtarna kräver det ibland för att bli riktigt bra. Jag måste sno lite, men jag tror inte att jag snor mer än andra.
- De som skriver om det vet inget om min musik, de är bara ute efter sensationer. Men det är väl helt OK. Nej, det tycker jag inte. Men jag får finna mig i det. Eller det måste man väl inte alls finna sig i? Jag har i alla fall tackat varenda influens på skivan.
Ny producent
"Ett kolikbarns bekännelser" är Håkan Hellströms första cd utan den gamle samarbetspartnern Timo Räisänen.
Han har ersatts av förre Union Carbide/Soundtrack-medlemmen Björn Olsson som producerar och är kompositör till sex av de tio spåren.
- Björn har alltid varit med i studion och är en av mina största idoler. Det började redan med "Den fulaste flickan i världen" på förra skivan. Det blev bra, jag undrade om han hade andra låtar - och det visade sig att vi hade material till flera skivor. Han gjorde grejor och sedan sjöng jag till det.
- Sedan hade Timo fullt upp med (bandet) Her Majesty och sin solokarriär. Björn tog hans roll, det utvecklades så och var helt naturligt.
Musikaliskt är "Ett kolikbarns bekännelser" liksom murrigare, mer svårtillgänglig än debuten och helt utan sambainfluenserna från "Det är så jag säger det". Lite proggig?
- HA! Vilket underbart påstående. Visst, det finns en viss proggton, en folkmusikkänsla, det akustiska. Men det är bara musikaliskt - textmässigt står jag fortfarande helt utanför all politisk tradition. Jag vet ingenting om politik, det har aldrig intresserat mig.
- Sedan tycker jag man hör influenser från akustisk rock också. Och punk och soul. Äh, det är rock´n´roll helt enkelt.Bildtext 1-2: "Bildtext 3-4: Fakta/Hellströms influenser
Tacklistan på "Ett kolikbarns bekännelser" är lång och spretig. Här berättar Hellström om några av namnen och varför han tackat dem:
Rod Stewart: "Jag hade lika gärna kunnat skriva (Stewarts gamla band) Small Faces, men jag gillar verkligen ´Baby Jane´ och många av Rods sololåtar. Small Faces är ren rock."
Amiral Zheng He, kinesisk upptäcktsresande: "Jag kan se mig själv som en upptäckare som rent musikaliskt inte är rädd för någonting, som riskerar allt precis som en amiral ska göra. Han är en dramatisk influens."
Eddie Meduza: "För uppriktigheten och rock´n´rollen. Han sa det han ville säga utan konster och var så politiskt inkorrekt att det är rätt underbart. Han skydde inga medel."
Ernst-Hugo Järegård: "Ja, herregud. Vikten att våga vara patetisk. I det ögonblicket när man är patetisk känner man att man förlorar och misslyckas, men det är i själva verket då och bara då som det blir på riktigt."
Maria Magdalena: "Jag vet inte riktigt. En religiös person, vänlig, ett helgon med ett väldigt vackert namn".
Så jobbar vi med nyheter