Den danske dramatikern Ludvig Holberg, född i Bergen, har beskrivits som en mycket typisk 1700-talsintellektuell – intresserad av hur ”allting hänger ihop”. Göran Sarring som pensionerades från Östgötateatern 2007 har sedan dess producerat och regisserat sommarteater. Ludvig Holberg har han flera gånger återkommit till, efter botaniserande i commedia dell’arte-genren. Maskerad, Pernilles korta frökenstånd, Fransosen och Den jäktade sattes alla upp av Sarring i Norsholm – men den mest kända av Holbergs pjäser har han sparat på tills nu.
Sedan 2012 håller Sarrings sommarteaterverksamhet till i Gästabudssalen på Löfstad slott, och när han där själv presenterar Jeppe på berget blir han mitt i allt avbruten av de andra skådespelarna som kommer upp på scenen. Föreställningen är igång.
Claës Weinar spelar med rödblossande kinder den alkoholiserade bonden Jeppe, han som blir slagen – av sin hustru Nille (Yvonne Lundeqvist). De båda huvudrollsinnehavarna, också med bakgrund i Östgötateatern, gör verklighetstrogna rolltolkningar. Nille ser ut och talar just som jag föreställer mig att en gammal bondmora gjorde förr, även om den bestämdhet som gör att hon slår sin odräglige, men snälle karl med ”mäster Erik” förhoppningsvis hörde till ovanligheterna.
Handlingen tar verklig fart när Jeppe hittas utslagen i en gödselhög. Baronen – som görs övertygande högfärdig av Jenny Antoni – vill skoja till det lite. När dryckesglada Jeppe luras att tro att han själv är baron blir han plötsligt maktgalen och vill avrätta folk, något skojarna inte räknat med. Att pjäsen också kallas Den förvandlade bonden blir med ens begripligt.
I vanliga fall syns Jeppe mest med pengabrist hos Jakob Skomakare (Joel Berg) där han tigger brännvin. Rationaliseringarna och rättfärdigandet av det egna drickandet är dråpligt underhållande. Jeppes inre dialog hör till mina favoritdelar av föreställningen, i kombination med hur han förändras från glas till glas.
Även de oväntade musikvalen skapar komisk effekt. Bland annat en slinga från Kalle Ankas jul och Sven-Ingvars ”Leende guldbruna ögon” hörs – inte direkt typiskt 1700-tal.
Små medel skapar dynamik i rummet. Skådespelarna kommer flera gånger upp på scenen direkt nerifrån publiken. De flesta premiärbesökarna hör till den äldre generationen, som kanske också är den målgrupp som bäst kan uppskatta pjäsen.
Ludvig Holberg intresserade sig för problematiken kungamakt-folkstyre, och denna tankekomedi kräver reflektion för tillgång till det existentiella djupet.